Dag 141
Kategori: Allmänt
De var då själva den, det måste vara femhundrasjuttioelfte gången de ropar på Erik till kassan.
Vilket innebär att han antingen är oerhört motsträvig, bångstyrigt-trotsig och allmänt osamarbetsvillig.. eller så är dagsens kundtillströmning till kassan som typiskt svenskt nederbörd: allt kommer på samma gång, när man är som minst förberedd på det.. men när man där emot är fullständigt förberedd (nu snackar vi paraply, stövlar och galon så det står härliga till), ja men då kommer inte endaste liten fjösig droppe regn.
- Alltså stackars dig vad du måste ha fått springa till kassan idag! För du är Elin va? Frågar min kollega från charken när jag just ska till att vrida igång mikrovågsugnen på fyra minuter, för att värma min kylskåpskalla lunchlåda (som jag försökt piffa upp med en färsk tomat som snyggt slajsat upp likt em liten tomatkompott.. eller a, kanske mer likt någon form av tomatsörja, i ena hörnet. Allt för att lyxa till plastlådekänslan såhär på en lördag. #hokuspokusengourmémiddag).
O H N O!! Nu kopplar jag!! Det är ju för sjuttsingen inte Erik som vart motsträvig, bångstyrigt-trotsig och allmänt osamarbetsvillig till kassan..!
(Hej dåligt samvete! Fruktansvärt dåligt samvete! Outhärdligt, makalöst, vedervärdigt dåligt samvete!).
Det är ju för tusingen mig de femhundrasjuttioelva gånger (inom loppet av en timma! MAX en timma!) har kallat på till kassan. Femhundrasjuttioelva gånger helt utan någon som helst form av respons!
(..ändå strongt att de fortsatte kallandet. Bra uthållighet får jag säga. Med tanke på det där tålamodet så måste det helt klart vart någon med småbarn som ivrigt försökt tillkalla mig..).
//Elin
