Vaknade en måndagsmorgon och tänkte idag får det bära eller brista. 12timmar senare låg jag åter i sängen, uppsagd från jobbet, just antagen till en skola 100mil bort och halva lägenheten nerpackad packad i en trave bananlådor.
Jag ska just till att skjuta upp lager dörren (för att, på väg till min efterlängtade rast, gena tvärsigenom lagret, för att undvika att bli hejdad av konfunderade nyårsmiddaginköpande kunder var tionde meter.. det ska tilläggas att butikensytan är uppemot 5000kvm, så det kan enkelt bli rätt många tiondemeterstopp) då ett sanslöst makalöst glassplitter hörs.
Stannar till likt jag vore förfrusen (Ja, som när man gick på barngympa och rusade runt i leken där man skulle stoppa tvärt och absolut inte röra sig, så fort musiken pausades. Vilket relaterade i extremt tillgjorda och totalt onaturliga ”förfrusenpositioner” vid varje musikstopp.. Humm.. kan det vara här någonstans fröet såddes till låten ”Dansa, pausa”..).
Efter att kvickt som tusan ha bett till Gud om att det inte, likt igår, är en drickaback full med öl som just glidit ner hela vägen från övre änden till den nedre på rullbandet som transporterar kunderna mellan våningsplanen, är den första tanken som slår mig: ”Det där ”hörde” inte jag.. fortsätt bara framåt. Fortsätt framåt!”.
(Vilket absolut ”inte” var ett tecken på lathet från min sida, utan helt och hållet en ren och kär överlevnadsinstinkt för att inte bli kundnermejad vid byte av kurs).
Tar ändå ett djupt andetag och lägger på ett stort leende (dock ytterst tveksam på om det där smilet kan dölja min besvärade känsla..). Vänder mig sedan långsamt om (i hopp om att någon kollega ska hinna till olycksplatsen innan mig) och möts av.. av..
..ja men en före detta olivburksstapling som nu istället blivit någon form av sambandsexponering. En sambandsexponering av krossade kalamataolivglasburkar, en kundvagn och en förvirrad farmor med respektive barnbarn som kronan på verket.
Banket på ytterdörren ljuder hårt,
Att missa den knackningen är allt annat än svårt.
Alla skyndar till husets tambur,
Dörren öppnas och där står ingen annan än jultomten på lur.
Lyckan i Majas ögon blir långt ifrån svag,
Jag är tacksam över att den där tomten är just precis jag!
Redan efter tjugo minuter av hetsig varuupplockning rök långkallingarna och tiominuter senare var den rena tröjan utom all räddning.
Oavbruten brutal monster uppmosning av grädde, mjölk och gräddfil i den hysteriska mejeriavdelningen idag, dagen före dopparedagen, kan summeras ett hejdundrandes träningspass. (Det är bara att inse fakta.. hantlar, kettelbels och skivstänger är så passé. Helt totalt omodernt så att säga. Nu är det istället på tapeten att grabba tag i de gröna enlitersmjölkpaketen för löpandeband upplockning. Å för de som vill ta sig an det lite saftigare vikterna, för att rikligt suga musten ur allt vad muskler heter, ja då blir det istället placering av Åsenes tvåliters mjölkdunkar på översta hyllan). #oldschoolwoekout
Av alla tillfällen ett paket mjölk kunde gå i backen så valde den hyggligt nog precis denna dag. Denna dag då hetsnivån är som störst.. ljudnivån som störst.. och kundvagnsbelastningen som störst.
Redan efter tjugo minuter av hetsig varuupplockning rök långkallingarna, tiominuter senare var den rena tröjan utom all räddning och en kvart senare var golvet lika så.
Så svettig och långkallingslös blev det bara att med mjölkmuskelmosiga armar grabba tag i golvmoppen och inte gråta över spilld mjölk.
- Ursäkta mig fröken, jag undrar vilken den absolut bästa skinkan är du kan rekommendera, säger den något bastanta mannen i sextioårsåldern på i-ande stockholmska, på andra sidan kyldisken.
- Då har jag tidernas mest utsöka skinka här, svarar jag, i samma stund som jag vrider upp min rumpa mot mannen och klappar till några gånger på min högraskinka, och fortsätter sedan:
- Lagom saftig och lagom salt. Kan liksom inte bli mer exemplarisk än så, så att säga!
..okej, exakt precis sådär gick det ju inte riktigt tillväga.. (utan mitt svar blev snarare: ”ja givetvis, då ska jag visa dig en här borta i den andra kyldisken”..).
Men oj (OJ!!), efter att, såhär med två dagar kvar till julafton, ha fått den frågan nått kopiöst många gånger.. ja men då känns det som det hade vart värt att fått sett den bastanta sextioplussarens ansiktsuttryck.
#fördetärjagvärd
18:48 Öppnar ytterdörren till lägenheten som direkt utstrålar ett behagligt varmt ljussken i den kalla nedsläckta trappuppgången. En essens av pepparkakslukt slår mig rakt upp i näsan (ja med en sådan kraft att näshåret viker sig likt det vore vattenkammat i näsborrarna. Vilket osökt får mig att tänka på en kille jag hade, way back in time(!) som strax efter att vi börjat dejta kommenterade att han kunde ana mitt näshår.. Näshår ja! Okej lilla gosse: 1. Hur fräscht är det att granska någon annans borrar? 2. Tja, men låt oss säga att det kanske inte var den vassaste komplimangen du kunde gett.. 3. Har du för övrigt noterat att du själv till 95 % är täckt med hår? #luden)
Jag kliver över tjejernas tunna dojor, som står huller om buller i hallen och placerar mina tjocka bruna vinterkängor, och de grå nedmosade raggsockarna, i röran (ja, det är liksom de enda skorna jag i nuläget har tillgång till då min resväska fortfarande befinner sig på vift någonstans i Sverige.. eller Norge..).
Klär av mig den svartatjocka vinterjackan (med en något vissen pälskrage, tack vare de findroppiga regnet) och klämmer in den på en krok bland de andras, och stannar till och beskådar inmosningen ett ögonblick (som jag för övrigt är tämligen nöjd med) för att se om den lyckas hänga kvar. Men skyndar snabbt iväg för att inte se ”märka” när alla ytterplagg i själva verket lavinartat faller ner i hallgolvet.
Hoppar in i min lilla Toyota och drar med mig den tunna svarta förardörren så det riktigt skångrar till i hela skapelsen när den går igen.
Trycker in nyckeln, vrider om och hör hur motorn stumt brummar igång. Vrider på ett reglage här, trycker till på en knapp där. Drar stolen hit, puttar på en spak dit.
Det sitter i ryggraden. Allt går liksom på rutin. (Känner min likt en pilot som just är i färd med att starta en gigantisk jumbojet rymlig att enkelt kunna sluka 550förstaklassresenärer som betalt för extra benutrymme och får mat så långt ifrån en svettig ”treträttersmeny” på plastbricka med engångsbestick och en torr citrondoftande våtservett det bara går).
Plötsligt känns skillnaden spårlöst försvunnen mellan en fullsatt jumbojet på 400ton och min toyota aygo på 1ton.
Lägger julkortet i den välbekanta gula brevlådan som riktigt knarrar till när jag öppnar den. (Bör jag ta det där ljudet som ett tecken på gammalmodighet.. att brevlådorna nu hinner rosta igen mellan gångerna den öppnas? Näe, ger mig istället dubbla vuxenpoäng).
Kortet är adresserat till Iris, den mysigaste av mysiga pensionärer som jag brukade stanna upp för att växla några ord med när jag arbetade i min förra butik. Ibland samtalade vi länge, ibland en kortare stund.
Vi hade en väldigt speciell kontakt. Ja men någon form av vänskap. En vänskap där det inte spelade någon roll att det i själva verket skilde 63år.
Iris brukade alltid klargöra att jag gjorde hennes dag.. Men det hon inte var medveten om var att hon, varje gång hon tultade in lätthängandes på kundvagnen med välstruken kjol, gjorde min dag minst lika mycket!
Varför beter sig vuxna ständigt likt dödstörstiga djur kring ett vattenhål i öknen när det kommer till väskuthämtning.. alla armbåga sig fram, struntar blankt i den gula kliv-ej-över-denna-markeringen och ska givetvis ha med sig hela sin charterfamilj fram i väskuthämtningstäten, som vant placerar sig på bredd längst med väskbandet (så om första person i familjen, mest troligt familjens fadern, missar väskan när den kommer glidande i snigelfart, ja då står liksom hela familjen redo att agera väskryckare)..?
Varför sådan panikslagenhet..? Jag menar, packningen dimper ju alltid ner förr eller senare.
Okej,nu (NU!!) begriper jag deras panikslaghet! För har precis stigit av den kvalmiga bussen som tagit mig från skolan till tågstationen i Sundsvall (som är en av ”mellanlandningarna” på min långa hemresa till jul & nyårsfirande i Skärhamn), och får då beskedet att min väska missats att lastas över från den föregående bussresan..
..inte nog med det, väskan är i nuläget på väg till Norg..
..inte nog med det, vi missade just tåget och blir därför sju timmar försenade till Göteborg..
..inte nog med det, när jag ringer SJ för att få hjälp med den lilla väskintendenten så föreslår den hjälpsamma kvinnan (säkert iförd headset, argt läppstift och en trevlig välklippt page) att väskproblemet minsann inte alls är så mycket till "problem" efter att hon knapprat till på datorn, fått fram att jag minsann kan vänta in väskan och endast sju bussbyten senare kan befinna mig (med väskan!) i Skärhamn! Nemas problemas!
Dock 14timmar och 45minuter försenat..
..stående ovation till SJ!
Jag menar varför sådan panikslagenhet..? Packningen dimper ju alltid ner förr eller senare... (fast tänk gärna bort förr!)
På något sätt känns det, märkligt nog, som om jag redan hört den livshistoria som han just beskrivit för mig, under den 45minuters långa promenaden. Som om jag redan innan han berättat klart vetat hur slutet kommer bli. Som dejavu.
Men hur?? Hur i hela friden kan hans levnadsöde kännas så bekant? Hur kan jag veta handlagen så väl..? När det i själva verkat utspelade sig flera mil från platsen jag växt upp på.. i en miljö med, alkolism och droger.. alltså så långt ifrån min uppväxt det bara går.
Trots att jag förutspått handlingen så blir jag mäkta berörd av hur han förklarar hur han hängt med sin mamma och hennes alkispolare, när en annan var i ålder att hänga med grannbarnen för pangömme. Om hur han börkade dricka alkohol, när en anna var i ålder för att forfarande uppskatta en påse godis (i veckopengsmängd) på lördagar. Om hur han föll för droger, när en annan var i åldern då man föll för killarna (med pojkbandsfrisyr i mittbena, adidasbyxor med knöppning längst med benen och aqualimone tröjor) två klasser upp...
Det gör ont i mig. Ja riktigt skär inombords.
Då faller polletten ner. Naturligtvis! Nu vet jag!
Hela hans barndom och tonår beskrivs, så gott som ordagrant, med en bok jag läst för några år sedan. Boken om Morgan Allings uppväxt. En uppväxt där alkohol, droger och fosterhemsförflyttningar för honom var lika självklart, som det är för majoriteten i sverige med tacos på fredagskvällar.
10minuter senare räckar jag över självbiografin jag just lånat på skolans biblotek. Han tar emot den med skeptisk min, tittar på ner på boken och sedan åter upp på mig.
- Jag har förstått att du inte gillar att läsa, börjar jag..
- ..men ge den i vart fall 100 sidor. Har du inte fastnat innan dess så lämna tillbaka den. Men snälla, ge den bara 100 sidor.
Han blir tyst en sekund, men säger sedan:
- Elin, 100 sidor är 100 dagar för mig. SÅ dålig är jag på att läsa…
Några timmar senare, när jag sitter i bibloteket med min dator framför mig smuttande på mitt te (som gått från varm och gott till kallt och beskt inom loppet av en millisekund.. att jag aldrig kan komma ihåg den där rackarns tepåsen alltså..) ringer min telefon. Det är han.. jag svarar, hinner inte säga hej innan han från andra sidab luren utbrister:
- Alltså du fattar inte! Jag har redan läst 30 sidor. Alltså snart två kapitel! Å jag känner igen vart enda ord han beskriver! Det är helt galet! Chefen blir snart tokig på mig gör att jag inte arbetatbidag..!
På något sätt känns det, märkligt nog, inte det minsta förvånande. Som om jag redan innan han berättat klart vetat hur slutet kommer bli.
Som dejavu..
Femtusentvåhundrafemtioelva flås senare.. Femtusentvåhundrafemtioelva kramper i vaderna senare.. Femtusentvåhundrafemtioelva trappsteg senare har jag slutligen nått byggnadens översta våning. Nu är det enbart några staplande steg som skiljer mig och min skrubb ifrån varandra.
Efter att ha gått från skolans lägsta punkt till den högsta, med huvudet nedböjt så lyfter jag nu med en lättnad upp blicken för att mötas av vår minimala korridor..
..men vår innehållslösa sterilvita korridor har fått besök av en neonrosa plastgran (som om jag just stigit in i en Barbievärld i mänsklig skala).
Likt Barbies bästa kompis Skipper struttar jag lättsamt och glatt fram till granen, och de femtusentvåhundrafemtioelva vadkrämporna är som bortblåsta.
”Ärade Hållandselever!! Denna gran är en vandringsgran. Du skall alltså inom 24 timmar hänga något du gillar i granen (minst en sak!), skriva ditt namn på denna lapp och sedan i smyg förflytta granen till någon som inte tidigare haft den.”
Från att ha lättat från marken till ett eko av “I´m a barbie girl” i mitt huvud av att ha sett granen, så dimper jag nu tillbaka på det kalla golvet i vår sterilvita korridor. Går in på mitt rum, hämtar en skrumpen apelsin från min lilla fruktskål och hänger upp den i plottrigt beklädda granen.
Står sen ett kort slag och beskådar hur skumtomtar, strumpor, tepåsar, tamponger å ja min dinglande orangea skrumpna apelsin skär sig till det neonrosa Barbieträdet. Beskådar och kommer till insikt med att inget kan få denna skapelse att äter bli fin. Näe, inte ens femtusentvåhundrafemtioelva kärleksfullt upphängda ägodelar..
Allt började med en liten låga. En liten gulorange låga på det smala vita stearinljus Sven-Erik håller i sina händer. Det smala vita stearinljus som nu sett till att hela aulan nu lyses upp av näst intill 100 små små värmande ljuskällor som spridits under Nu tändas tusen juleljus sjöngs.
Det är, bortsett från de 100 utspridda flammorna, helt nedsläkt. Allt är stilla, allt är tyst och femkroners stora snöflingor singlar ner utanför fönstret strax till vänster om mig.
Med blicken fäst på lågan till mitt lilla ljus så försvinner allt annat i synfältet. Det enda jag kan uppfatta är lågans mjuka vickande. Det slår mig då hur enkelt det är att sprida något. Ett rykte. Ett budskap. Eller en något så simpelt som en låga.
Det slår mig hur enkelt det kan vara att tända en låga av värme och kärleksfullhet i någon.
Tar ett djup andetag och blåser till hårt. Lågan slocknar och försvinner direkt.
..å då slår det mig.. hur man på samma enkelt sätt kan släcka någons brinnandelåga.
Holey moley!! Jag som trodde jag besuttit någon form av benmuskelatur. Men icke! För här och nu, med extremet höga knän och oerhört korta steg (10steg är med andra ord jämförbart med 10centimeters förflyttning, inom loppet av två sekunder. Lite som om jag febrilt stampar på glödande kol) springandes med snö högt upp över vaderna så känns det som jag tar mig fram på två gråsparvsben.
Två gråsparvsben som just påbörjat den otroliga ”vandringen” över den igensnöade åkern (ja, dagens löpning går ungefär i vandringshastighet, med tanke på nysnön som förvärrat terrängen nått kopiöst).
Nu förstår jag precis (precis!) hur de ”fresh fruit” gapande försäljarna känner sig i vader och lår när de strövar fram och tillbaka i den porösa sanden, längst med charterresenärernas solkrämskladdiga solstolar.
Precis samma muskelmosighet i vader och lår. Precis samma sits helt enkelt..
..fast tänk bort gassande solljus, neonfärgade speedos och all form av mänsklig civilisation.
Trycker till på den svarta knappen på den långa vita tändaren som knäpper till och lyser upp korridoren med sin värmande låga (nej nej och åter nej, bara för att jag gått fjäll & friluftslivsutbildning så medför inte detta att jag enbart brukar pinnar, flinta eller tändstål för att tända ljus. Nej).
Det är den 13 december.. luciamorgon. Annie sussar fortfarande gott på andrasidan av dörren som jag just placerat det nytända ljuset utanför. Vanligtvis brukar jag tåga in, med ljuset i mina händer, i rummet för att mjukstarta hennes dag (ja okej, även mycket för att jag ska kunna få glida in likt en lucia. Å nej ni kan helt och hållet dämpa er oro, jag sjunger inte. Mimar, ja. Men sjunger, nej! Sången löser dock Spotifylistan ”julmys” som strax innan inmarschen startas i min skrubb mitt emot. DET kallar jag entré!!), men idag blir det inget intågande inte. Annie ska medverka i kören, här på skolans, luciatåg och vi kommer med tanke på detta det gå om varandra hela morgonen. Men jag vill inte, trots våra olika uppvakningstider denna morgon, bryta ljusuppvakningstraditionen (jo då, det kan visst tituleras tradition efter att ha skett två gånger).
Klickar till i Googles avlånga sökruta och knappar in” exclusive gingerbread house” och avslutar med enter. Det är julpysseldag i skolan och jag anmälde mig till pepparkakshustillverkning. Å när alla runt mig omedelbart började skissa på alla möjliga (och omöjliga!) skapelser så kände jag att ett tiodelars halvfabrikat hus och karlssonsklister i år kommer bli som bortblåst..
Skärmbilden byts.. 85 400 000 träffar på 0,32 sekunder (85 400 000!).
Tittar på bildöversikten i två sekunder, suddar ut ”exclusive gingerbread house” och ersätter det med ”gingerbread house fore beginners” (..vill ju inte framstå som helt okompetent inom arkitektur branschen).
Doften från pepparkaksgräddningen sprids nu likt en osynlig aromridå i skolans matsal (ja men som om pepparkaksfigurerna hand i hand går skallgångskedja från ena kortsidan till den andra här i matsalen) och slår ut all godistillverkningslukt som tidigare hade övertaget. Den dövar liksom allt. Adjö, far väl och hejdå mintkyssdoft.. (vem kom för övrigt på godisnamnet mintkyss, om en godis som till råga på allt ser ut som en vit femkrona med en mörk prick uppepå. Likt ett öga son någon har släppt från tio meters höjd så det blivit helt totalt platt..? Inte fasligt mycket kyss inspirerat det där inte..).
Med lite fantasi (tackar för övrigt Google för den ”byggnadsfantasin”) känns årets pepparkakshus resultat så långt ifrån fjolårets oätliga tiodelars karlssonsklister hus, med enbart räta vinklar det bara är möjligt. Perfektion kändes så 2012, så i år lade jag istället (”medvetet”) fokus på att försöka få ett mumintrollsinspirerat med en släng lutandetornet i Pisa feeling (#ingakonstigheter).
Sug på den du Ernst!
Det viner till, Annies rumsdörr smäller igen och det blir mörkt. Eller låt oss istället säga att det blir helt totalt-sanslöst-makalöst-bäcksvart!
Stormen viner till igen, så det riktigt skångrar i de gamla väggarna, å den där mysiga känslan av en vinande storm på utsidan och att då få befinna sig under en filt i mysbelysning och lyssna på musikhjälpen (vid mitt komfortabla, simpla, lilla mobila kontor, i form av en enkel IKEA-pall) på insidan.. ja, den blev bokstavligt talat just bortblåst i samband med det nyblivna strömavbrottet.
Datorn slås av och jag hejdar mig i skrivandet om muslimers vallfärd till Mecka, reser mig och duckar för bokhyllan ovanför mig (av någon egendomlig anledning, i och med att jag aldrig behövt göra det innan.. å jag lär över huvud taget aldrig ens behöva oroa mig för att klappa i huvudet framöver heller, med tanke på min ”längd”).
Famlar mig fram längst med listerna på väggarna (som jag först nu inser har förblivit oavdammade sen skolans uppkomst, som av dammängden lär ha vart någon gång kring 1800-talet..). Ser där i mörkret hur det utstrålar en makalös mysbelysning och hör röster inifrån från Adam rum (Hum.. det är ändå märkligt, men när man befinner sig i totalt mörker, ja vad gör man då? Jo spärrar upp ögonen.. som om man genom det skulle väcka någon form av mörkerseende till liv.. #vemförsökermanlura).
Det har enbart vart strömlöst några minuter och Adam verkar redan ha hunnit tända ljus! Förmodligen har han även legat steget före själva strömavbrottet och hunnit brygga varmt te, kanske slängt ihop nybakade frallor med mumsigt kallskuret pålägg och lite god mörk choklad som liksom kronan på verket!
Med ett leende på läpparna och en knorrande mage lägger jag i en högre växel i mörkerfamlingen och lägger kursen mot skenet ifrån Adams rum.
Stapplande, fumlande med uppspärrade ögon och med armar som viftar hej vilt når jag rumsdörren som står på glänt, sådär välkomnande, nästan som om den bara väntar på att någon ska komma och skjuta upp den.
Jag drar långsamt upp den och möts av.. möts av.. möts av fem killar, fem datorer och många många(!!) tomburkar..
Det som verkat som glänsande värmeljus, var inget annat än lyset från datorskärmarna..
..och det som verkat som mysigt människosorl, var inget annat än killarnas frustration av att internet släckts ner..
Muslimers vallfärd går till Mekka för hopp om ett evigt liv.. Hållandselevers till Adams rum för hopp om ett extraliv..
Same same but different.
- Okej okej okej, hör upp alla! Hör upp! Jag föreslår att vi strukturerar upp detta genom att dela in oss i stationer! Ischoklad där, rekommenderar Sara och visar med hela handen (likt en väder-Tone rörelse) mot bortre delen på köksbordet.. och fortsätter sedan:
- Sen blir det bra att ha knäcktillverkningen där och winernougaten vid den här stolen här, säger hon nöjt och klappar två gånger lätt med båda händerna på ryggstödet av min trästol.
Formar, plåtar kastruller, socker, choklad, nougat, kokos, grädde och havreflan, allt är uppradat i matchande småmönstrade bakskålar.. Lite som att vara mitt i ett Laila-bakar-program (..förutom att det egentligen ser ut som att andra världskriget just brutit ut här på köksbordet, där just ICApåsen med alla baktillbehör vänts upp och ner.. MEN med lite fantasi så.. ja då befinna sig Laila bara runt hörnet!).
Tjugo minuter senare, med en spis helt överbelamrad av all tänkbar julgodistillverkning.. slår det mig att dessa fyra plattor i nuläget innehar en sockermängd som enkelt, denna afton, skulle slå Lisebergs årliga socker konsumtion utan problem.. Som enkelt skulle få en spettekaka att kännas bitter.. Som enkelt skulle få sötningsmedel att smaka som diskmedel.
Beskådar mig från alla tänkbara vinkalar.. från fotsulorna ända upp till området där pannan slutar vara panna och övergår till hårfäste.. men näe, inte en endaste litet fjösigt ärr har jag (..om man inte räknar det röda encentimeters strecket i handflatan, från kartongsnittningen, som jag åstadkom när jag, i all hast, idag skulle rädda mjukostexponeringen från fall..).
Hörde just på radion att ärr berättar din livshistoria..
..å jag inser att min självbiografi i nuläget inte är fasligt lång..
Det nämndes också att ärr fortfarande, i dagens samhälle, har en ”coolhetsfaktor” (..tror dock inte mitt kartongs streck i handflatan inkluderas där..).
Men alltså.. känns inte ärr lite passé? Gick inte det ur coolhetseran samtidigt som sugmärke på halsen? (Ja, det har minsann befunnit sig på coolhetslistan det med. De populäraste tjejerna skulle minsann strosa runt med denna rödflammiga 90-tals ringmärkning. Tack & bock för att jag aldrig var så populär att jag ringmärktes).
Tittar än en gång ner i min högerhand.. och drar en suck..
..ett kort fjösigt streck.. en kort fjösig livshistoria..
Men det är baske mig en bestseller!
Näe..! Men hur tänkte jag här?? Tänkte jag över huvud taget?? #yttersttveksamt #YTTERST
Jo men ja, okej på sätt och vis gjorde jag nog det ändå.. MEN dock inte så pass långt som hade vart mest optimalt i detta tillstånd.. så att säga…
För här står jag nu, trött som tusan och nyinsmord från topp till tå med brun-utan-sol-lotion (ja, jag ledsnade lite.. snarare skapligt mycket, på min färglöshet.. Ljusbeige borde liksom inte ens få tituleras hudfärg. Den borde endast existera på färgkartorna för nudlar, å då hamna någostan emellan äggnudlars färg och glasnudlars.. Genomskinligt blaskig med skiftningar åt beige. Nu snackar vi alltså så långt ifrån latino nyans man kan komma. ).
Men den härliga jag-kommer-vakna-upp-brun-känslan försvann just puts väck när jag nu står och beskådar mina kritvita sängkläder.. och inser att det är sängkläderna som kommer få vakna upp med den där känslan.. inte jag!
Om jag inte var trött innan så blev jag det i vart fall nu.. trött på mig själv.. (Hallå hjärnceller, vad har hänt? Jobba med mig inte mot mig!)
Å då likt en blixt från en klar himmel slog den briljanta idéen ner.. SOVSÄCKEN!
Rullar ut den klosvarta sovsäcken och kryper ner. Kryper ner i hopp om att vakna upp ett snäpp närmare äggnudelfärg.. fast jag innerst inne vet att det såhär års inte går att motarbeta glasnudelnyans..
11:40
Med alla mina klädlager (tog helt klart tabberas på mitt klädutbud i morse.. kan vara så att till och med bikinin slängdes på i all hast, när jag tog ”lager på lager” till en helt ny nivå. #kraftigtrörelsenedsatt) bänder jag mig ur passagerarsätet, smäller igen bildörren på till Calles isiga SAAB som trots den sju mils långa resan till Östersund inte blivit så pass varm så isen, som lagt sig likt pansarplåtskorvar längst med dörrar och fönster, kunnat släppa. (Japp, helt klar Jämtlands gensvar på en flamespimpad bilen).
Med en påklädning utan dess like påbörjar vi vandingen mot Jamtlis julmarknad. En marknad som jag hoppas kunna höja min julkänslotermometer från minusstrecket till pluss..
13:50
13minus krispighet hänger i den soliga december luften. En solighet som man snabbt lärt sig uppskatta såhär års. (Det råder verkligen totalt soldyrkeri mellan 12-15 då solen, om man har tur, kikar fram. Så hade det inte vart för ”brun utan sol” hade min hudfärg inte existerat.. AT ALL! Genomskinligt känns liksom inte super piggt & fräscht..).
Slår oss ner på de pälsbeklädda höbalarna med den rykande gulaschsoppan i händerna, blåser till lite försiktigt och sväljer sedan den första skeden. Den är inte god.. den är makalöst, enastående, ypperligt god! (okej, man skulle till och med kunna få en skål två månaders gammal sur mjölk att kännas som en krämig yoghurt genom att befinna sig utomhus när den äts..).
Blundar man bara rikligt hårt så känns till och med pappskålen & träskeden som kinesiskt porslin & silverbestick (..”ungefär”).
17:10
Med alla mina klädlager bänder jag mig åter igen ur passagerarsätet och smäller igen bildörren. De iskalla pansarplåtskorvarna är fortfarande kvar, snön på taket lika så.. men efter att ha trängts med jämtländska tanter från stånd till stånd och provsmakat allt från älghjärta & tunga, till choklad & ostar i mängder, så har min julkänslotermometers minusgrader helt klart stigit över plusstrecket. Långt över!
.. så nu är det bara att hoppas på att mina förfusna känslolösa tår gör det samma.
22:35 Hör ett egendomligt frustande, konkande och hasande från korridoren utanför rumsdörren som står lätt på glänt (..allt för att undvika syrebristsdöd här inne.. det är rena rama dödskammaren här med igenspikat fönster och där den enda ventilationen sker genom hålet ut i betongväggen..).
Sträcker ut högerbenet och ger den tunna vita dörren en lätt raggsockespark (inte fasligt mycket karate-varning över den där alltså..). Dörren glider upp och frustandet blir tydligare. Jag böjer mig fram, kikar ut och min blick möts av en extrasäng som kommer hasande i den smala korridoren som skiljer mitt & Annies rum åt.
Hack i häl kommer en fokuserad madrassputtande Sara med lätt rosiga kinder.
Hon stannar till när hon upptäcker min iakttagelse.
- Ehm joh, jag.. Jag flyttar in för natten. Säger Sara och lutar sig lätt nöjt mot madrassen som står på högkant och som i samma stund givetvis hasar åt sidan (men lugn bara lugn, ingen skada skedd! Den kunde liksom inte förflytta sig så mycket längre i sidledes än de ynka centimetrarna som var kvar på motsatta sidan av korridoren. Det finns tydligen fördelar med smala korridorer trots allt..).
23:17 Likt de tre statyaporna (ni vet, där en inte vill se, en inte höra och en inte tala..) sitter vi nu här tätt ihop i extrasängen, som vi bokstavligen talat mosat (!) in i Annies skrubb (vilket gjort hela rummet till en jättelik dubbelsäng, där golvet inte syns någonstans.. #praktiskdammlösning), med min sovsäck utrullad över våra ben.
Vi har till filmmyset bidragit med det vi kunnat: Annie med datorn i knät, likt guld.. jag med ett blockljus i handen, likt rökelse.. och Sara med.. med ett leende på läpparna.. ehm, ja men som får symbolisera myrra (för helt ärligt, vem har egentligen koll på vad myrra i själva verket är..? Nä, just det).
Annie tittar långsamt, med en sån där hörru-du-lilla-vännen-blick, upp från sin lunchtalrik i skolans matsal.. hennes blick går från mig, mittemot, till Sara höger om henne och sedan tillbaka till mig.
Vi tvärstannar i vår diskussion om hur oskönt det faktiskt är att bada badkar (Ja men det verkar ju alltid som en så härligt avslappnande idé. Men efter att i 25minuter stått och doppat högerfoten i och ur det skållheta vattnet, likt någon form av ljusstöpning, med värmesmärtan som på en millisekund stuckit upp i hela kroppen, så kommer man äntligen i. Ja men då är det skönt i max (MAX) första låten på ”relax spellistan”, alltså i 3,54min.. Sen är det kalla drickvattnet slut, isen i glaset uppätet och skvaller tidnigen blöt i nederkanten och därför obläddringsbar..).
- Alltså ni vet ju INTE hur man badar. Inte på riktigt. Det hör ju jag..! Fastställer Annie med ett leende, lägger ifrån sig besticken och intar en lätt framåtlutad ”nu-ska-jag-lär-e-hur-det verkligen-är-positionen”.
- Till och börja med måste man ha badkulor och badsalt (noterar badkulor & badsalt på min inköpslista i huvudet).
Anniefortsätter..
- Sen är simglasögon ett måste(!!) så man riktigt kan slappna av och liksom glida bakåt och titta upp i taket. (Simglasögon var det ja. Även det adderat på inköpslistan).
- Å ja, då kommer vi automatiskt in på nästa viktiga sak: snorkel. Det är absolut inget måste.. eller a.. man kan ju i och för sig dö annars..
..å där med gled snorkeln in som första plats på årets önskelista. #snällatomtenlåtmigintedö
- Här har vi en alldeles ny chokladkalender, där faktikt alla chokaldbitarna är kvar! Närmare bestämt tjugofyra stycken alltså. Så ja, får jag femton kronor för denna?? Ropar Arwid ut och viftar med den inplastade chokladkalendern (som efter det där viftandet troligen har alla chokladbitarna väl ner mosade i någon form av chokladbits -kö längst med nederkanten av pappersförpackningen.. #beentheredonethat).
Stolarna står huller om buller i den nerslakta matsalen, som enbart lyses upp av ljuslyktorna som är jämt fördelade på borden. Så gott som alla elever är samlade, det är onsdag, det är kafékväll och det är aktion här på skolan.
Hembakade papparkakor, lussekatter och chokladbollar (..kan man helt ärligt någonsin bli för gammal för en chokladboll?) breder ut sig över fikabordet, och som sprider julmyslukten (japp det stämmer, den bruna lukten!) i hela skolan (eller i vart fall i matsalen.. för den där källarlukten en trappa ner.. ja, den krävs det nog minst en tryckluftsvåg av Ajax för att förinta. MINST).
Chokladkalendern, som just fått uppleva livet som maracas säljs till sist för tjugofem kronor (jaha ja, någon unnar sig då, trots studentlivets knapra och något osäkra inkomst).
- Nästa objekt är här en mycket mycket (!) välbevarad svensk-engelsk ordbok från 1946!! Utbrister Arwid och håller upp den bruna gamla boken likt en präst håller upp ett ny döpt spädbarn.
- Alltså jag kan tänka att den är bra att elda med, tillägger Alexander som under kvällen agerat kassör vid Arwids högra sida.
Handen med den upphöjda boken sjunker i samma takt som Arwids ordboks-dyrkeri och inom loppet av en millisekund står han plötsligt där med någon form av total tappa-ansiktet-utryck som bara lyser igenom (som om tryckluftsvågen med Ajax missat källaren och istället just rusat rätt igenom hela honom), med en lika glad och lycklig Alexander vid sin sida (kan vara så att den feta bunten sedlar han har i handen kan ha en gnutta inverkan på den där lyckan.. jag vill inte säga att det är så.. Nej nej nej! Men det KAN vara så. #skulletrodet).
Om jag kanske bara gör mig så smal som potentiellt är möjligt och försöker att andas så lite som bara går (..allra helst sluta bums), ja men då är det ju inte så stor yta i sängen som behövs värmas upp.. det borde ju vara det mest effektiva sättet att få upp värmen mellan det mjuka underlakanet och det fluffiga duntäcket..
..fast å andra sidan, om jag drar ihop mig till någon form av minimal fosterställningsboll, ja då behöver det ju liksom inte värmas upp längst ner i sängen, utan bara här uppe, här jag är (ja jag fattar att jag även är längst ner i sängen om mina fossingar är där. MEN med tanke på att dom är som två omförfrusna kylklampar, ja men så känns dom liksom ändå redan bort amputerade. Så att fixa värme där känns lite som att ge en blind man glasögon.. eller en lam ett par sprojlans nya löparskor.. eller en tandläkare godis en onsdag.. helt enkelt slöseri med tid).
Så i all min grubbelhet ligger jag nu här, i någon form av mixad fosterställningsboll, fast på mage, utan att försöka andas, med mitt värmeljusupplysta sudoku framför mig och två omförfrusna kylklampar till fossingar och njuter.. ”njuter”.
Tittar ner på texten från den lysande datorskärmen.. funderar en sekund.. suddar sedan bort den sista meningen.
”.. sen fick alla skoskav, kramp, skav på insidan av låren och gav upp..”
”..sen nådde dom vätskedepån där det bjöds på varm blåbärssoppa..”
”..sen tog Mose upp staven, började drilla och alla israelitiska slavarna plockade upp sina instrument och hängde på i musiktåget..”
Har den senaste timmen ägnat mig åt religionsarbetet (som går ut på att nämna en viktig händelse i Bibeln.. EN) som för tillfället känns lite som en ”never ending story”..(kan det vara därför Bibeln kallas den levande boken.. #dengårfrånklarhettillklarhet).
Placerar åter händerna vid tangenterna och återgår till klapprandet:
”..å Mose lyfte sin stav mot skyn, kände kraften inom den och slungade sedan ner den vid strandkanten! Alla israeliter tittade chockat på undret som just skett. Moses hade lyckats öppna upp ett svart hål. Ett svart hål som alla de 600 000 israelitska slavarna klev in i och som sedan slöts efter dom.”
PUNKT SLUT!
Inte illa pinkat inte, 80 år av Moses liv sammanfattat på ett A4 (med undantag för liiite småjusteringar på slutet. Några småjusteringar som PrästMartin knappast lär märka av.).
Ja å nu kanske ni tänker att det där med ett svart hål inte känns särskilt trovärdigt.. Men hallå, jag menar att kunna klyva ett hav och spatsera igenom..? Ja men exakt!
Min tolkning ger helt enkelt en liten tusch på Bibeln. Bibel 2.0 så att säga.
Jag trycket till på tändaren och skrubben lyses upp. Det brinner. Det första adventsljuset brinner och hela rummet får liksom en varmaura av lågans långsamma vickande rörelse.
Julmusiken spelas svagt svagt från datorn på golvet (som jag i den mån det går försökt stänga igen och rikta åt ett annat håll för att inte få strålkastareffekten från skärmen. Hade vart en förödelse i mitt påbörjade julmys).
Från sängen sträcker jag mig och puttar upp dörren (”typ”.. fick förvisso resa mig och öppna den, men på grund av värmen under täcket vs kylan i rummet så gjordes det liksom i ilfart. Så hade någon sett det, ja då hade det sett ut som jag hela tiden legat kvar under det varma duntäcket. 1-0 till värmen under täcket).
Ropar ett piggt uppvaknande ”God Morgon Annie! Vet du vad, i min skrubb är det julmys!”. Får efter några långa långa sekunder ett svagt, utdraget och släpande ”God morgon” till svars.
#dagenslivstecken
Tio minuter senare, i nypåtagna myskläder och med fötterna istuckna i de varmaste vinterkängorna, smyger vi i nysnön över till grannhuset, där det vankas grötfrukost och julkalendermys.
Det från himlen dalar snöflingor likt lovikavantar som bygger på det täcket som under natten vuxit till ca 15 cm, som härligt knakar under kängorna (kängorna som naturligtvis har lite för lågt skaft så kramsnön givetvis även sipprar in på raggsockorna.. #bordevaltgummistövlarna).
Så nu sitter vi här likt en skara barn, i full fart med att hugga in i gröten och med en stor förväntan på vad julkalendern i år ska leverera. Alla är mysigt nyvakna, alla är glada och alla är vi i soffan ihopknödda (…makalöst ändå hur fel IKEA har när dom skriver ut att det är en tremannasoffa.. För oj oj oj, vad många fler som egentligen rymms! #falskmarknadsföring).
Lisa puttar ihop fyra vattenglas till en rap på soffbordet, släpper i ett värmeljus i varje och tänder det vänstra.
Ja det behövs i själva verket inte vidare mycket materiellt för att få fram julkänsla.. Flera liter gröt, fyra värmeljus och en överbelamrad tresitssoffa.
Ibland funderar jag på hur det hade vart om luften hade vart olika färger beroende på vilken lukt den förde med sig. (Nej, jag menar inte att man ska få ett grönt moln runt sig om man fiser. Nej!).
Men som ikväll till exempel, hade luften ändrat färg på grund av vilken lukt den hade, ja då hade den utan tvekan vart brun ikväll. (..låter då inte som någon speciellt god doft dock.. MEN det är det!). Pepparkaksdoften ligger nämligen som en varm dimma över hela skolan.
Man skulle helt klart kunna säga att alla gått all in på julmysfronten. Alla är klädda i mjukiskläder, belysningar har hängts upp, skolans stora gran är även den ljussatt (likt en ledande fyr såhär i kolsvartheten) och det bakas i stort sett i varje borg.
Det börjar verkligen närma sig jul, stunden då man ska vara med sina nära och kära..
Å ja jag erkänner, just här, just nu, just i denna stund har jag hemlängtan..
Inte efter speciellt mycket. Skulle enkelt kunna sammafatatta det på fem fingrar.. men dom där fem fingrarna.. ja dom är oerhört efterlängtade i denna bruna papparkars dimma.
”Vår egna isprinsessa, när du i gymmet står, vi gåshud får, för du har så starka lår. Nu när du jobbar och står på ICA kommer vi och köper fika”.
2013 års pris i fysik går till….. Elin !!
SKJUT MIG!! Sa han just mitt namn?! Det är inte möjligt?! Snälla låt mig få sjunka genom golvet (hade då i och för sig hamnat i matsalen.. vet inte riktigt vad jag skulle gjort där, MEN det hade på något sätt vart så mycket behagligare än att stå här. Här med hela skolan tittandes på mig.. väntandes på att jag ska gå fram och ta emot mitt diplom).
Med ett stelt (läs förskräckt!) leende klafsar jag fram mot scen i mina höga klackskor (som började klämma under trampdynan redan efter fem minuter.. Men hade liksom de eller halvgeggiga vandringskängor att välja på till kvällens cocktailklänning. Såhär i stundens klafsighet slår det mig att kängorna nog trots allt hade sett mindre klumpigt ut än klackskorna jag nu staplar fram i.. Hur orkade mina fötter med dessa två svarta åbäken varje lördagskväll förr? )
- Oj men tack! Trodde verkligen INTE jag skulle få detta pris! Ehm.. vad snopen jag blev.. Tänkte att om jag lyckas få något denna kväll, ja då skulle det vara utmärkelsen ”Årets matvrak”..
Jag sa inte just det..! (eller rättat sagt, det var just precis vad jag sa! Hur tänkte jag där?! Kunde jag inte förberett ett tacktal till årets fysiker bara sådär ut i fall om att…) Kanske ändå skulle tagit det tacktalet jag funderat på för Årets matvrak: ”Jo jag vill egentligen enbart tacka min ämnesomsättning för att den är så oerhört hög..”
Musiken knäpps på och valsen är igång. Jag grabbar ett stadigt tag om Daniel (som i sista sekund frågade om jag hade lust att föra) och valsar ut på golvet. (Valsar kan definieras lite si och så. I den mån det gick körde jag vals och Daniel någon form av flamenco, i någon ohörbar baktakt av något slag. Men lugn bara lugn! Vi placerade oss taktiskt i hörnet av rummet, så vår danskombo blev inte allt för synlig).
Efter enbart en vals låt lyckades DJ paret dra igång housemusik i ett högt pump i aulans högtalarsystem från 1800-talet. #hejlågstadiedisco
..något som dock både mina klumpiga klackskor och Daniels flamincodans var ytterst tacksamma för.
Har ni någon gång känt att ni hinner åstadkomma extremt-ultra-yber-mycket inom loppet av enbart några ynka sekunder.. eller i vart fall några få minuter??
Efter att långsamt och härligt fått vaknat till liv, å ja riktigt känt lugnet av att vakna innan klockan, så dundrade paniken in när jag kisande väckte mobiltelefonen till liv..
Shit shit shit!! Vad är klockan egentligen?! Nu borde jag befunnit mig i farten med att hugga in i frukostbuffen!! Å här ligger jag, nyvaken, oklädd, osminkad och okammad! (Okej, både osminkad och okammad kan helt klart räknas som mina absolut minsta problem i nuläget med tanke på denna folkhögskola, där ”naturlig skönhet” verkar vara en hållbar trend..).
I samma blixtrörelse som jag hoppar ur sängen får jag slängt på mig kläder, satt upp håret och målat på mig ett par ögonbryn (#makalösteffektift). Jag har sagt det tidigare, men det är helt klart värt att nämnas igen, men fem minuter på morgonen är INTE samma som fem minuter på eftermiddagen..
Så med havregrynsgröten likt en kletig klump i magen (..okej, den kan kanske inte vara så mycket annat ÄN just en kletig klump.. men i denna stund känns den ovanligt kletigt klumpig) och med röda streck på kinden från kudden jag just, sitter jag nu här i aulan på andra raden och mimar med i julsångerna som sjungs runt mig. Mimar för att jag, i all hast, inte han väcka rösten och få med mig den hit ner..
..men ett ihopkok av kläder, ett par sneda ögonbryn och en havrekletklump i magen hann jag dock åstadkomma inom loppet av enbart några ynka sekunder.. eller i vart fall några få minuter.
Nu ska vi se här..
Filt
Reflexväst
Extra vantar
Spolarvätska
En liten spade
..allt ligger uppradat i baksätet. Allt väl förberett inför den kommande vinterväglags säsongen. (Ber dock till Gud att jag icke behöva använda denna spaden.. Hoppas lite på att den ger samma mirakulösa effekt som när man bär med sig ett paraply i handväskan, med andra ord det blir aldrig nederbörd. Lämnad man det dock hemma en dag, ja tro Pelle att himmelen alltid ser till att öppna sig, det slår då aldrig fel..).
Känns på snudd till ogripbart att behöva rusta bilen på detta vis.. jag menar, min vanliga bilutrustning brukar bestå av:
Handduk
Bikini
En nött korsordstidning
Samt ett par flippflopp
Tänk ändå vad drygt 90mil kan göra.. istället föra att förbereda mig på Hawaii är jag nu istället laddad för Alaska.
#alltidredo
Jag är en 24 årig tjej som en dag tröttnade på gym, jobb och den lilla orten jag bodde på.
Spontant sökte jag istället en Fjäll&Friluftslivsutbildning i Åre.. och kom in.
Har aldrig åkt skidor, äger varken sovsäck, vandringskängor, stormkök eller kompass, har aldrig fjällvandrat eller åkt långfärdsskridskor.
Så fram tills Maj har jag lite att beta av på min To-do-Before-I-die-list.
Följ gärna med på min resa !
