Vaknade en måndagsmorgon och tänkte idag får det bära eller brista. 12timmar senare låg jag åter i sängen, uppsagd från jobbet, just antagen till en skola 100mil bort och halva lägenheten nerpackad packad i en trave bananlådor.
Kom inte som du är. Ja, det var vårdagens uppmaning inför dagens kulturförståelse lektion.
Easy Peasy, tänkte jag som älskar all form av utklädnad! Insåg dock 23.30 igår att det hade underlättat en aning om jag hade haft någon mer form av rekvisita än mina fem par vandringskängor (ja jag vet det hade räckt att köpa ett par..), ett par skridskor, samt fyra par svarta underställ. Det känns liksom inte så lovande när mina utklädnads idéer sprudlar!
Känns lite som jag ska försöka koka soppa på en spik.. Eller som vi friluftsmänniskor skulle sagt: försöka gör upp eld på blöt ved (nä okej, det utrycket kom jag precis på. Men det känns mer passande i min ”bloggnisch”).
Nå väl, tillbaka dit jag var, inga lämpliga kläder och ingen rekvisita. Tänk tänk tänk. Hur skulle Ernst Kirchsteiger löst det(#kanErnstkanjag)? Kanske en ninja..? Kanske en konståkare..? Kanske en…. Ja men ja! Nu vet jag!!
Så i svarta avklippta tajts, svart sportBH, bandana på huvudet och Rasmus morgonrock strosade jag i mina vita convers och ett par rödsvarta handskar hängande om nacken in i matsalen för att som boxare avnjuta en god frukost.
//Elin
Här är vi borta i tre dagar. Tre ynka dagar. Men vad har hunnit ske? Fyra nya killar har flyttat in på min våning. Fyra! (Kan låta lite i era öron. Men alltså det är inte världens största skola vi snackar om. Så fyra killar gör liksom att min våning plötsligt står för 95% av skolans manlighet.. Ja, i runda slängar.. väldigt runda slängar).
För övrigt tyckte tydligen en av dom att det var mer praktik att förflytta vår gemensamma mikrovågsugn från köket till sitt rum. Ja, så han inte behövde avsluta sitt dataspelande när det blev dags för panpizza.
Så den tidigare ödelagda hallen består nu av ett gäng uppställda dörrar där datorspeandet (/”gamandet”) är i full gång. Där lukten av instängdhet blandas med någon röten fislukt..
Men vad gör väll det när jag först blir bemött av ett kaffefiltersbudskap hängande på dörren, en Harald som bjuder på hembakat, en Arvid som ger mig en Ballerina för att jag är så söt och Alex som skamset kommer tillbakakonkandes med mikron.
#jagälskarkillarnapåminvåning
07.40 Känner mig lite som en fjäril som sak tar sig ur sin puppa.. eller näe, med likt en larv som tror den har utvecklats till en fjäril och nu ska försöka kravla sig ur puppan, när jag tappert försöker ta mig ur de dubbla sovsäckarna. (#godmorgonosmidighet)
08.10 Efter 30minuters slit är jag ute i det fira(#higefive), å möts av soluppgången som värmer oss i ansiktet och lyser upp de snöiga fjälltopparna på andra sidan av den vindstilla sjön. HELT okej utsikt att avnjuta frukosten i!
Så med gröten (som tro det eller ej blev toppad med nyplockade lätt frostiga hallon) i magen och en kosa te värmande i händerna tänker jag tillbaka på dagarna av paddling (å ja en natt blev det ju med, eftersom Olle igår fick för sig att vi, med pannlampan som hjälp, borde testa på mörkerpaddling.. i TRE timmar!), inser att jag nu kan plocka bort följande saker från min to-do-before-I-die-list:
Testa vattentätheten på min paddlingsoutfit
Uppleva en filmscen
Byta identitet
03.36 På huk med regnbrallorna vid knäna. Jackan åtdragen på alla ställen där det över huvud taget går att dra åt. Huvudet lätt bakåtlutat pga mössans nedhasning i pannan. En röd rand stramar längs kinden efter sovsäcken. Med fötterna i de närmast stövlarna jag fann på väg ut från tältet, så sitter jag nu här och blundar. Blundar av all trötthet & yrvakenhet. Blundar och längtar tillbaka till värmen i tältet, men hoppas för guds skull att jag inte här & nu drömmer. I så fall ber jag här med om ursäkt till Niklas jag lånat sovsäcken av! #nödenharingenlag
10.06 Om det nu finns en mening med allt Gud, vad är då meningen med allt detta regnande?? #amen
12.20 Hej motstömspaddling! Hej mjölksyra! Hej muskler jag inte viste fanns!
14.26 Olle meddelar att han känner en.. som känner en.. som känner en.. (lite Skärhamnfeeling här hör jag medtanke på att alla känner alla) som i vilket fall som helst ”råkar” driva ett våffelkaffe som vi kommer paddla förbi inom kort.
Att kall och fuktig paddla motströms i regn, byttes tvärt till medströmspaddling i sommarhetta!
16.17 På tillbakavägen mot lägret i full fart medströms, dyker plötslig en björk upp! (Vem planterade den vågrätt sådär i vår körbana?! Fanns den ens där på ditvägen??).
Så utan någon tillstymmelse till att hinna sakta ner farten rammar vi den. Pang bom, krock längs med långsidan! Å ja, givetvis så kantrar vi..! Vattnet strömmar oerhört snabbt in och vi sugs sen starkt in under kanoten i det femgradiga strömmande vattnet. Å min första tanke blir ”Vart tusan är kameran?!” (Pappa jag hoppas du är stolt över min överlevnadsinstinkt).
16.19 När jag nu, två minuter senare, står här halvnaken, blöt och kall i sanden och tittar på vår upp och nedpå vända kanot förlisa två metar bort så inser jag, jag har just upplevt 2000-talets motsvarighet till Titanic´s undergång!! Jag blev just Rose!! (Okej, det var ur en kanot.. i femgradigt vatten.. på fyra meters djup.. Kanske inte slående likt.. MEN jag fick, likt Rose, fram enbart fram ett svagt hjälprop när vi simmade där ifrån. Se där, lite likhet fanns det allt ändå!)
10.53 Efter att i 30min ha pusslat med packningen mellan bilarna (ett liggunderlag här, ett trangiakök där, några tältpinnar hit, en sovsäck dit, lite som att pussla ihop ett 10 000bitars pussel.. med 20 000bitar extra) så lyckas jag nu ändå få stängt dörren till baksätet. Å av någon konstig anledning så får jag en deja vu till Sunes sommar filmen, då husvagnen kantrar och hela familjen Andersson, tillsammans med all spagetti & köttfärsås, mosas mot bakrutan.
Så likt någon form av stoppad korv på hjul rullar vi nu äntligen mot veckans tur, tre dagars paddling i Ånnsjön.
12.24 Efter att i sista sekund insett att jag ”råkat glömma” mina vattentäta vantar (å om ni nu tänker: ”oj, rutinerad tjej med vattentäta vantar!”.. så är det dock helt fel. Har aldrig ägt några sådana.. Kommer förmodligen aldrig göra det heller), så sitter jag nu här i lysande blå diskhandskar, ner mosad med en flytväst innanför regnjackan (Hej fat suit!) upptill och en svart soppsäck likt en kjol över benen. (#dagensoutfit)
Min pappa brukar alltid säga ”allt klär en skönhet”.. Tittar mig runt, å inser att om jag kisar rikigt mycket med ögonen sådär så man nästan inte kan urskilja mer än färger, ja men då har min kära far rätt. Allt klär en skönhet!
//Elin
07:55 Skickar ett sms till Fredrik:
”God morgon! Om ungefär ganska precis fem minuter tar jag löpet kring broarna runt (en sträcka som för er ovetande läsare ligger på ca en mil.. kände jag var tvungen att understryka denna lilla petitess. #skryt). Så om du känner för att hänga med så var klar till dess. (Hänga med och hänga med, nu var jag så pass medveten att Fredrik, långdisanslöpare som han är, skulle haka på så hade det helt klart vart jag som skulle fått hänga med honom och inte vise versa. Där av fick han den korta betänketiden. Jo för jag tänkte att om han nu vaknar av detta sms så kommer han då inte orka slänga sig ut på knappa fem minuter).
08:00 Inkorgen blinkar inte. Fredrik bangade. Skönt att jag inte behöver börja denna söndag med att känna mig likt en svensk långdistanslöpate med blodsmak i munnen efter att kilometer efter kilometer jagat kenyaner som ändå på slutet snabbt & smidigt bara lägger i en extra växel och drar ifrån sådär utan minsta problem. Som om förnedringen inte redan var total.
Glad i hågen pluggar jag i musiken i öronen och dansar lätt ner för trappan med Beyonce ´s låt ”Who run the world? Girls!” pumpande i öronen.
..å vad möts jag av? En ännu piggare Fredrik som står, lätt bakåtlutad, i en snabb outfit, med armarna i kors och bara väntar.
Å DÄR tystnade just Beyonce och ersattes med låten ”Weak as i am”..?
13:00 Musikerna drar igång. Portarna öppnas. Alla reser sig, vänder sig om och ler. (Å ganska precis DÄR övergår min lycka över att faktiskt ha blivit placerad på raden näst längst fram i kyrkan, till att kännas som dagens totala miss. Här förväntade jag mig att få se ett kärleksfullt brudpar tåga in, men icke. Vad fick jag istället beskåda? Jo, ett femtiotal välfriserade bakhuvuden. #växbenväx!).
Väl framme vid altarringen förstår jag dock gästernas leenden. Att två människor jag knappt känner kan få mig så berörd genom att bara stå där framme, hand i hand, och utstråla en sådan total lycka & en så genuin kärlek! Å som om vi alla inte blivit berörda redan, så blev grädden på moset då brudgummen tar mikrofonen och sjunger till sin brud. Till sin älskade. Till sin nyblivna fru. #hejsvärmorsdröm
Hur det kom sig att jag var just på denna vigsel är en rätt invecklad historia.. MEN man kan sammanfatta den med att brudgummen, Simon, och hans syskon ofta befann sig i mina hemtrakter under sommarloven som barn. Å ja tack vare fenomenet facebook så har vi ”hållit” kontakten.
Till dagens historia ska även tilläggas att Simons far kom fram, kramade mig och sa:
”Oj, det var väldigt längesedan! Tror nog det var på din vigsel vi sågs senast”.
(Vigsel?! Vad har jag missat i mitt liv? Har jag man?!)
”Eller oj! Du var visst inte Tina! Men ni har lika dan näsa.”
¤ Tummen upp för att Tina är fasligt snygg för sin ålder!
¤ Tummen ner för att jag just blivigt tagen för att vara 43år. 4 3 Å R!
Jaha, då blir det bara att börja spackla anti wrinkle Cream.. #godegudlåtunderskeamen
19:12 Det var nu dags. Vi var laddade och redo till max. Den ärofyllda badmintontuneringen mellan våra tre lag, slaget som alla länge väntat på skulle strax dra igång!! (Okej okej okej, jag kände att det ballade ur lite nu.. Man skulle nog mer kunna säga att vi var 8pers som en fredagskväll var för rastlösa för soffhäng framför någon tjockTV med en utnött VHS, men på tok för slappa för att orka förslytta oss från skolans område).
Så efter en laguppdelning, som troligtvis enbart Adam förstod (Fick känslan av att den indelningsformen aldrig tidigare används.. Sten sax & påse, vinnaren blev inte vinnare utan förlorare som skulle hoppa åt sidan för att hamna med den som valt saxen vilket i sin tur gjorde att man fick börja serva.. #100%ologiskt). Men lag blev det dock till slut och mach lika så.
Fast efter åtskiljaktigta lagbyten, sidbyten och rackbyten så vann ändå (av någon ytterst märklig anledning) alltid just det laget som Adam var med i (vår lagindelare, enfaldige domare samt regelsättare).
Nästa gång ska jag helt klart ta på mig rollen som Adam. Jag menar hur svårt kan det vara? Shorts, skånska och svettband kan ju inte vara sånt meck att få tag på här.
Satte mig igår för att boka tågbiljett till Göteborg inför jullovet (Bara att få smaka på ordet jullov känns för övrigt helt underbart! Lite samma goda smak som att dra fingret i skålen med smör, socker & kanelblandning till kanelbullar. Ljuvligt!!). Å nej, nu är det är inte så att jag har världens mest makalösa hemlängtan som gör att jag letar biljett, så jag ska kunna få någon form av morot under höstterminen. Nej nej och åter nej! DOCK har det ryktas om att priset på just tågbiljett är som bäst just exakt 90dagar innan planerad resa.
Nå väl, ett kik på SJ blev det på kvällskvisten (kvällskvist..? många blommor och buskar har jag fått lära mig under den senaste månaden.. men dock ingen som heter kvällskvist. Å ja, jag fattar(!) att detta begrepp inte härstammar från någon latinsk sällsynt ”kvällskvistbuske” som enbart existerar på oupptäckta platser.. Men ändå.). Till min stora förtjusning såg jag att biljetten enbart kostade 373:- !! LOVELY! #livetärknapertsomstudent
DOCK var jag liiite för trött för att boka just där och då, så gick istället till sängs. ( #görinteidagvaddukangöraimorgon)
"Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta. För det om något är min stora rädsla: den att ni ska fastna i det här. I sorgen. Att ni om trettiotre år från nu ska se min död som det största som hände i era liv. Minns vad vi gjorde. Minns våra drömmar. Men gå vidare. Paradiset kan vara en plats på jorden. Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant". /Kristian Gidlund 1983 - 2013
06:03 Sträcker mig mot rullgardinen och lyckas efter 8 ryck äntligen få till den rätta knycken att i vart fall rulla upp den halvvägs (eller rulla och rulla, det är lite mer som att, med vänsterarmen, putta en pensionär med rullator upp för en backe. #hejbakåtsträvare). Till min stora förvåning blir det dock ingen skillnad (#totaltmörkerkvarstår). Det känns liksom som om jag i denna tystnad och stillhet vaknat upp till domedagen. Crap! Är jag den ena överlevaren?! Hur kul kommer detta bli på en skala?? (#gudhurtänktedudär) Drar snabbt på mig snabba kläder och gympadojjorna (In case of, jag vet inte vad jag kommer mötas av, kanske måste springa ifrån något lik.. okej jag kände direkt att det där blev dumt. För 1: om det är domedagen och jag är den ena överlevaren så ja.. då är det inte mycket att springa ifrån. Å 2: lik känns inte så rörliga.).
06:05 Öppnar dörren och kliver ut. Tittar höger tittar vänster, vänder på klacken (..klacken? Känns inte som det ordspråket riktigt klingar ihop med mina smutsiga, före detta rosa, gympadojjor..) och går in igen. Domedagstankarna är bortblåsta, men hösten dock hitblåst..
19:10 Anna-Lena, kvinnan med hörapparaten som först tagit betalt när vi anlände till biografen, sålt godis & dricka och som strax ska sköta filmvisningen, står nu och förklarar att hon hör väldigt dåligt så om ljudet på filmen har dåligt ”tryck” (och gör samtidigt den där traditionella högerarmsrördelsen, som om hon gräver med en liten spade i rabatten. Ja men liksom för att rikligt förstärka ordet ”tryck”) så bör vi bara vända oss till henne. Hon meddelar för övrigt att hon under hela filmen kommer sitta bakom Ulla.. Ulla vem?! (å jag som trodde jag var uppväxt på ett litet ”alla känner alla ställe”. Tjena, Skärhamn känns plötsligt som värsta metropolen jämfört med detta!)
Med tanke på att min klass stod för 90% av biobesökarna så förstår jag för övrigt varför filmen inte drog igång innan vi kom. (Vi har helt klart anammat det där med att fint folk kommer sent). Så dom två gamla pensionärsparen samt de tre 30+mammorna (som säkert lyckats lämna männen med barnen, så mammorna kunde unna sig lite vardagslyx!) fick snällt vänta in oss.
21:40
Ljuset tänds och jag kikar mig omkring, inser direkt att ”vad mysigt det ska bli med bio känsla” som existerade för drygt 1,5 timmar sedan (alltså då vi fortfarande var ovetande om att filmen handlade om en tysktalande farbror som hade biodling. Japp biodling) nu bytts ut till en ”äntligen slut känsla”.
NU förstår jag vad dom menar med att detta är en överlevnadskurs!
Att bo såhär på en folkhögskola.. ja men det kan vara svårt att förklara för någon som aldrig upplev det (hej vad jag plötsligt lät rutinerad & världsvan såhär efter 24 dagar!). Okej, man behöver å andra siden kanske inte vara reketforskare för att förstå principen.. men att dom typiska beteendena som många tänker sig om just en folkhögskola faktiskt existerar, ja men det märker man först när man är här. (Oboy, detta känns redan som ett invecklat sömnpiller inlägg).
Så vad har jag då lärt mig under de senaste tre veckorna?
1. Tygkasse är det mest praktiska packföremålet under soldagar (Känns som min sprojlans nya svarta skinväska med mängder av guldnitar kommer damma igen uppe på hatthyllan).
2. Här finns inget som heter dålig hårdag. De dagar smälter man bara in mer i mängden (japp, plattången, hårfönen och hårsprayen får helt enkelt joina nitväskan på hatthyllan i garderoben.. fortsätter det såhär kan det bli trångt känner jag!)
3. Har man egen bil här så blir man genast dyrkad (!) av alla, å ens telefonnummer är plötsligt ett hett byte. (Snälla låt detta ”idoldyrkeri” sitta i när jag i maj slutar här!)
4. Alla vet allt om alla, likt en enda jätte gigantisk familj på en si sådär 100pers! (..eller a fortsätter det i denna takt blir det mer likt någon form av monsterstor ”inavels sekt ” redan till jul! Kan ju å andra sidan vara bra för mig, då checkar jag i december av ”att gå med i en sekt” från min to-do-list! En punkt jag för övrigt inte visste fanns).
//Elin
P.S
5. Med tanke på "öppettiderna" så inser jag att KRAM har en helt annan betydelse här..
Hur hamnade jag här..? Sittandes på huk i två meters höga hallonsnår (måste vara såhär det känns att vara i Amazonas regnskog.. undra om jag kan pricka av den från ”platser att besöka innan du dör listan” nu då..?) i gummistövlar, regnkläder, helt osminkad, med en slarvig tofs på huvudet.
Några meter åt vänster går FrökenMysig från Västerbotten klädd i färgglad regnoutfit (smart drag nu när det är älgjakt.. själv missade jag den petitessen. Äsch, ibland får man leva lite farligt! #yolo). Hon går lätt böjd (inte så lätt böjd förresten, utan snarare som den puckelryggade Quasimodo i berättelsen om Ringaren i Notre Dame) med bärplockaren, vant i högerhanden, i högsta hugg.
Bara några meter ifrån henne böjer sig just skolans utbytesstudent från Slovakien, Monika, sig ner för att fylla plastlådan med ännu mer blåbär. (Även hon i lysande regnkläder! Känner att ”den lilla svarta fungerar alltid begreppet” inte fungerar i Jämtländska skogar under jaktsäsong).
En människomix från så olika ställen i värden på enbart några få kvadratmeter. Nästan i klass med mixen jag lyckats få ihop i min bärburk. Barr, blad, larver, spindlar, en och annan snigel, lingon, hallon samt några mosade blåbär.. Dom andra tjejerna får agera färgglada lingon & hallon. Å jag likt de mosade blåbären. Mörka, mosiga men rätt bra ändå.
Kan inte annat än att småle åt hela situationen. Sittandes i underställ på kökssoffan har just dragit i mig en stor talrik havregrynsgröt toppad av egenplockade blåbär & hallon (och diversesmåkryp jag inte orkat rensa bort innan tillagning. Nå väl, lite extra proteinrikt som Olle skulle sagt), avnjuter nu en rykande het kopp egentorkat svartvinbärste, samtidigt som jag läser om Jämtländska fjällkor.
Hade jag inte i ABSOLUT sista sekund (eller snarare sista minut.. eller a, under skolans sista anmälningsdag) tackat ja, så hade jag en lördag som denna (efter fyra timmars sömn) förmodligen hunnit med tvättid, träningspass, läsa diverse nyheter (som jag givetvis redan hunnit få till mig via radion), läst & svarat på mail, städat hela lägenheten (undra egentligen hur mycket mina grannar uppskattade kombon av min morgonpigghet & min damsugare..) ätit både frukost och lunch, samt hunnit dra i mig minst 2 av dagens energidrickor för att kunna hålla samma tempo dagen ut & natten lång...
Tack för att det trots allt finns en bonnatös i oss alla.
Jag gjorde det. Trodde aldrig jag skulle sjunka så lågt.... Kom in i köket och möttes av ett smärre K A O S. Ja men tänk er lite som om man stängt in 8 apor för att laga 80 olika maträtter & bakverk på 8 minuter. Ni vet röran det bli efteråt (okej det vet ni uppenbarligen inte i och för sig..) SÅ såg det ut i köket denna morgon. Smörgåsjärn, tomma brödpåsar, gamla påläggsförpackningar, ingrodda torkade nudlar, överfyllda papperskorgar och givetvis en kletig bakskål samt tillhörande bakplåt (detta bakande alltså!!) .
Visste liksom inte om jag skulle skratta eller gråta, röja undan eller stöka till ännu mer.. Så stod där å bara beskådade röran (beskådade och beskådade.. helt ärligt så försökte jag, enbart med hjälp av att stirra på den kletiga bakskålen, få den att diska sig själv och hamna ren&torr på sin plats i hyllan.. Att det aldrig fungerar alltså..). Nå väl, det blev att vända på klacken, hämta gula postitlappar och men svart tuschpenna printa ner ”DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR!!”. Placerade sedan systematiskt ut dom på diverse disk (mycket rikligt, hela köket blev gulrutigt. Som om någon kastat mängder med sån där färdigskivad enportionsförpackad hamburgeost högt och lågt).
Nöjd med mitt mästerverk lämnade jag köket. Äntligen fick jag satt ner foten. Äntligen visade jag vem som i huset är äldst. Äntligen visade jag vem som bestämmer… sen skyndade jag mig lika fort tillbaka och tog bort alla. Vill ju inte tituleras BitterBarbro efter endast 21dagar!
02.37 O h m y l o a r d!! Min stund är kommen. Nu fryser jag långsamt till döds…
04.23 Fortfarande vid liv! Känns som det enda positiva nu i dödskylan(och givetvis kissenödigheten). Alla mina kläder som vid läggdags igår fick agera huvudkudde är nu på mig och en viss stelhet i nacken börjat tränga sig på. Så ja, vaknar jag inte upp ihjälfrusen (ja ja det är väll inte stor risk att ens kunna vakna upp då.. men ni förstår principen) så lär min kropp under natten ha förvandlats till Agda90.
07.57 Hige five! Vaknade, kunde baxa mig ur tältet (utan köldskador eller Agdas eventuella nackspärr) och möts just av en sådan stillhet och morgondis över dalen så hela ”barnen på frostmofjället natten” känns plötsligt som bortblåst.
11.04 Förberedelserna inför dagen lunch är redan i full gång. Näver ska skals från träd, fiskar ska kryddas, rotfrukter skäras, svamp & lingon plockas, bröd bakas och en fiskgropen grävas. (Känns lite som Sveriges motsvarighet till Australiens aboriginer.. #mantagervadmanhaveriskogen).
14.30 Jag är ytterst tveksam på att det går att få i sig mer fisk än vad jag & Daniel just pillat i oss. Kan vara bland det godaste jag ätit under mina turer på fjället (okej, det finns enbart typ tre andra luncher att välja på.. Men ändå, DENNA slog de andra med hästlängder! Eller säger man renlängder här..? Blir att googla på det).
10.35 Ja nu var det åter igen det där med att komma iväg i tid, som även denna gång redan gått åt pesos. Något min klass liksom inte riiiktigt lyckats med en endaste gång under våra planerade turer (ja det sket sig faktiskt redan första veckan, å ja efter det har det liksom blivit en trend).
Nå väl, en och en halv timma efter planerad avresetid var vi ändå inpackade i bilarna (å jag är förvånad över att jag, efter att ca 57gånger ha tagit ett djupt andetag och lugnt räknat till tio, inte fått ett hyberutbrått på ultrarapidheten hos somliga sengångare i klassen. Eloga och klapp på axeln till mig! #framsteg)
12.30 Biltransport och vandringstransport, check! Äntligen framme i naturreservatet och fäbovallen vi ska övernatta på.
En fäbovall är alltså en plats i skogen dit bönderna förr tog djuren för att inte låta de beta på deras bördiga mark hemma, där dom istället kunde odla på, och vår uppgift är att under två dagar elda sly och rensa träd så området inte växer igen. (Nu för tiden förs det dock inte djur hit.. så varför vi ens ska hålla området i trim, ja men det fattar jag inte rikligt hur många gånger jag än försökte få det förklarat för mig.. kan i och för sig bero på att ägaren var dansk. Ska nog ta google translate till en ny nivå efter detta känner jag..)
15.23 Checkar nu av att kunna manövrera en yxa från min to-do-list!
16.47 Varför hamnade jag i matlagningsgruppen som fick hamn om efterrätten..? Det lät i och för sig inte så tokigt när vi blev indelade igår.. Men nu, när vi fick reda på att det skulle plockas mängder (ja MÄNGDER!) med blåbär.. ja men då försvann "detta känns inte så tokigt känslan". Putts väck bara. (Undra om man kan få eksem mot att få blåbär på händerna men ändå äta dom.. i så fall fick jag just det).
På dagens schema stod "gemensam röjardag" (känns även som om det kan läsas som "barnarbetsdag"..), där skogsarbete, förrådsstädning, matlagning, och brödbakning ingick (åter igen detta bakande!). Två stationer skulle vi alla under dagen hinna med. Min första placering landade på att gallra i gympahall & gym. (Undra för övrigt om två trasiga träningsmaskiner, en skivstång och några hantlar ens hamnar inom ramen att få tituleras som gym.. får googla på det där känner jag). Så inom loppet av några timmar hade jag & tre killar fått ordning på diverse ärtpåsar, hopprep, rockringar m.m (jag vet, det skriker 90-tals varning!).
Rabattrensning landade på min lott inför eftermiddagspasset. Efter en timma där var det dags för provsmak av det nygräddade tunnbrödet. Fick där och då även testat mese (http://sv.wikipedia.org/wiki/Vassla) för första gången. Kunde inte bestämma mig om jag tyckte om det eller ej.. var liksom äckligt gott och brunkornigt på något oförklarligt sätt. //Elin
Bullar, kakor, pizza, bröd, you name it! Någon gång varje dag är det mjöl högt och lågt i köket (som ligger precis(!) mitt emot mitt rum). Alla verkar fanatiska. Alla verkar sålda på det där. Igår stod Harald för kakbak och just nu sprider sig en doft från Linns äpplefrallor (vet inte om det verkligen fanns något som tidigare hette så, eller om hon kört någon form av skåpsrens för att undvika svin..) Nå väl, gott luktar det! ..fast det är klart. Lukten kan i och för sig komma från "toasdietenkillen" (för intresserade så är reglerna enkla. Två toas till lunch och två toast till middag. Riven ICA Basic ost och ett sprut ketchup emellan. Wolla! Bon appetit). ..eller så kommer det från nudelkillen (jag å namn alltså..) som kör på två paket nudlar till lunch. Två till middag. (Skulle även kunna tänka mig att han vid festligare tillfällen låter "spadet" vara kvar. Sim sala bim, soppa på nolltid!) //Elin
Idag agerade vi thailändska bärplockare. I strålande solsken plockade vi liter efter liter. Hallon, blåbär, lingon och smultron inget sämre än något annat (Okej, lingon är ju inte rätt upp och ner lite sämre smak på än dom andra.. eller sämre och sämre.. beskare är nog ett mer passande. Ja men lite samma beskhet som dom sista dropparna ur en kall kopp Earl grey).
Efter timmar av plockande, med armar och ben härligt brända av nässlor (känns bättre att skriva härligt brända, inbillar mig då att den stickande brända känslan jag för tillfället har över armar och ben kan omvandlas till något härligt uppskattat) var alla askar fulla, alla magar lika så. Likt små bärplockarthailändare traskade vi möra hemåt. Likt små bärplockarthailändare helt utan lön.. dock med många liter bär som plåster på såren.
//Elin
Strax efter 13.00, givetvis i bar överkropp, kom Olle inrullandes på sin gamla monark med sådär gränslöst smala hjul. En sån där cykel som hur långsamt än cyklisten tar sig fram, ja men så ser det ändå snabb ut.
Olle är en av våra lärare som idag kom extra till skolan för att guida oss runt trakten och berätta lite om byggdens uppkomst och historia (hjälp vad detta skrek kuxenpoäng att delta i kände jag just!).
För er som aldrig mött Olle kan det vara svårt att förstå hans engagemang när det kommer till att predika om byggdens historia. Hur hans ögon rikligt lyser och munnen inte vill sluta le när han får föra seder och traditioner vidare. Ja men tänk er Ernst Kirchsteiger, givetvis barfota, givetvis med några dagars skäggstubb, givetvis lätt solbränd, som givetvis berättar med en sån inlevelse och med så konstiga liknelser att man till en början inte förstår något alls, men som till sist ändå får till det oerhört pedagogiskt och logiskt. Allt detta fast med en fjällräven ryggsäck i högsta hugg. Ja där har ni Olle!
2,5timma senare var vandringen över och vi kunde nu allt..! Trodde vi, ända tills Olle avslutar med att säga "Ja detta var kapitel ett i berättelsen om bygden". Ett?! Oh my loard..! Detta får bli en enkapitelshistoria för min del känner jag.
//Elin
Vad man kan bli inspirerad av någon man knappt känner. Någon man pratat diffust med under 14 dagars tid. Någon som känns som ens raka motsats. I detta fallet rör det sig om min nya idol, FrökenMysig. FrökenMysig är så långt ifrån mitt sätt att leva på som det bara går. FrökenMysig är från Västerbotten, är 100% vegetarian, tar varje dag som den kommer, går i gympadojjor pga bekvämlighet (inget färgglatt eller flashigt här inte), åker turskidor & kälke, har varken instagram eller Facebook och när några pratar om att dom lyssnar på R&B säger FrökenMysig, med ett leende på läpparna att hon är förtjust i folkmusik.
Gode gud, låt mig vakna imorgon och vara ett steg närmare en livsstil likt FrökenMysigt.. fast på mitt vis.
//Elin
07.34 Att sitta och blicka ut över bergstopparna i strålande solsken, med alla vackra nyanser av gult, rött, orange och brunt gör till och med att havregrynsgröten känns färgglad.
13.12 Mitt på fjället. Mitt i ingenstans. Vid ett litet vindskydd, där.. där hittade vi det WiFi och laddningsmöjligheter för mobiltelefon. (Okej, nu lät det som att vi tvärletade efter det. Så var dock inte fallet, eftersom vi var omedvetna om att det ens existerade). Hur tänkte dom där? "Ja men vi placerar en mobilladdarstation här som vandrarna kan nyttja". Ruggigt praktsikt med tanke på att täckningen till våra telefoner var så gott som bortblåst.
18.14 Lite märkligt att efter enbart två veckor ändå få känslan "borta bra men hemma bäst" när man stänger dörren om sig till rummet. Hålland i mitt hjärta.
//Elin
06.13 Varför tog jag sovplatsen längst in.. längst bort från dörren.. längst bort från min räddning, som för stunden givetvis är toaletten! (När vi åter är tillbaka på skolan blir prio ett helt klart att googla stomipåse). Å oklädd å allt är jag.. Ska jag kanske våga chansa på att ingen av de andra 38 vaknar om jag tassar över dom i min sportbh och hipsters..? Känner mig osmidig som ett kylskåp (vart är min smidig-som-en-apa-smidighet när jag behöver den som allra mest?!) men börjar ändå min klättring mot dörren, detta får bära eller brista.. för annars brister något HELT annat.
08.58 (Som skulle vart 08.30 om det inte vore för att klassens ultrarapidtempo). Mätta och belåtna efter frukostbuffén är vi nu laddade. Idag ska vi ta oss uppåt. Upp på Syltoppen. Uppåt och över en glaciär. Känner mig laddad till max ! 300meter senare: Vem planterade cement i mina ben under natten? 1000meter senare: Elin anropar benen, hallå finns det något liv där nere?? (Inget gensvar över huvud taget). 2000meter senare: Detta kan bli en lååång vandring!
1763meter upp och toppen är nådd: Äntligen! Mosiga mos-ben, där fick ni så ni teg. Nu vet ni vem som bestämmer. Var inte så mesiga. Detta var ju en baggis att ta sig i mål! Fast ja just det ja.. nu är det ju hela vägen tillbaka med.. crap. //Elin
03.37 Varför ska jag ha en så liiiten urinblåsa? Nå väl, nu sitter jag här på huk med någon okänds människas jacka över axlarna (eller över så gott som hela mig, tog den första jag fick tag på. En som tydligen verkade vara den största jag kunde få tag på också) 1070meter upp, runt huskrönet (eller snarare rätt utanför dörren. Känns inte som risken är stor att någon skulle traska ut där nu ändå) i regnet, med renar bara några meter ifrån mig och ljuset från en liten by långt långt där nere. Å ja, plötsligt känner jag att jag aldrig tidigare vart så tacksam just för att behöva traska upp mitt i natten som just precis nu.. (känns som att det är lika bra att vara extra glad för det, för tacksamheten för min blåsstorlek lär inte dyka upp igen).
22.25 Mör som en hängmörad ryggbiff ligger jag här pladask på en madrass på golvet efter att ha vandrat från Blåhammars fjällstation till Sylarnas fjällstation (en dagstur som innebar ca sju timmar traskande i gråväder) med fjällfloreboken i högsta hugg (okej högsta hugg var verkligen inte rätta ordet.. Man skulle kunna säga att den aldrig har känts tyngre, trots sina ynka 319 sidor). Undra om någon skulle märka om jag gled över på mage med den framför mig och somnade..?
//Elin
6.55. Klockan ringer och jag kikar ut under rullgardinen. Regn. (Å nej, tro mig det var ingen sådan där tillfällig skur. Nix, det skulle bli en dag med en grådassig dimma av fjösigt mesregn som aldrig skulle ge med sig). TUR att jag i sista minut införskaffade mig ett par regnbrallor innan jag flyttade hit (Ja, bokstavligen talat i sista minut. Närmare bestämt en timme innan jag skulle lägga mig, dagen innan avfärd. Snacka om att nytta dygnets alla timmar!).
13.00 Vi lämnar dom nyparkerade bilarna bakom oss och ger oss av mot dagens mål, Blåhammars fjällstation! Alla är laddade. Alla är klädda för gråvädret. Alla blev direkt hungriga. Så efter.. tja en si så där 300meter så var det dag för lunch. Oboy, i detta tempot kommer detta bli uppföljaren på "Den otroliga vandingen" filmen!
19.30 Efter att ha gått uppför i 6,5 timmar så såg vi nu fjällstationen succesivt träda fram i dimman. Vårt mål var inom räckhåll och plötsligt började "The vinner takes it all" klinga i mina öron. (Om detta berodde på att min hjärna kändes som ett försurat russin eller om det i själva verket satt en liten same bakom en sten och sjöng högt.. ja det spelar ingen roll. I mina öron lät det ljuvligt!)
//Elin
Det sägs att man bör "gå lätt packad på fjället". Hur tänkte dom där..? Liten ryggsäck, eller en lagom dos av alkohol? Så för att inte välja fel så sitter jag nu här med en smockfull ryggsäck bredvid med alkoholhalt noll. Så fel men ändå så rätt på något vis. Nå väl, imorgon bär det av. Fyra dagars fjällvandring på schemat. Jämtlandstriangeln here I come!
//Elin
Jag är en 24 årig tjej som en dag tröttnade på gym, jobb och den lilla orten jag bodde på.
Spontant sökte jag istället en Fjäll&Friluftslivsutbildning i Åre.. och kom in.
Har aldrig åkt skidor, äger varken sovsäck, vandringskängor, stormkök eller kompass, har aldrig fjällvandrat eller åkt långfärdsskridskor.
Så fram tills Maj har jag lite att beta av på min To-do-Before-I-die-list.
Följ gärna med på min resa !
