Vaknade en måndagsmorgon och tänkte idag får det bära eller brista. 12timmar senare låg jag åter i sängen, uppsagd från jobbet, just antagen till en skola 100mil bort och halva lägenheten nerpackad packad i en trave bananlådor.
ÄNTLIGEN!! Med en uppblåst ballongmage och ett förorsakat sittsår som följd, kan värdegrundskursen sent omsider äntligen bockas av från min most-do-list!!
Har länge skjutit denna fyra och en halv timmas arbetsutbildning framför mig (som borde klarats av på max två timmar om det inte vore för skolans internetanslutning som lekte sitt egna liv, försvann lite bäst den ville. Begreppet ”lyckan kommer lyckan går” fick helt klart, i och med det, en nyare innebörd.. #version2.0).
Så nu är min hjärna precis som det där kvarglömda russinet i den iskalla bottenslatten av farmors glöggkopp, som glömts kvar bakom gardinen sen i julas. Slemmigt övermosig och helt mättad av den succesiva insippringen.
Så övermosigheten i hjärnan är nu fullspäckad av Åres historia, hur man avläser snölavinrisker, vilka backar som är lämpligast när västanvinden vinder som mest, vilka liftar som tar dig vart, vilket årtal Åres kyrka stod klar, hur dags skidbussarna går, vilka skidglasögon som är mest lämpade i de olika ljusen, namn på olika typer av snö, hur många km pistade nedfarter det finns i Åre etc..
(Å jag som inte ens behärskar mina egna skidor än!! Lite som att lyssna på opera och sen förmoda att man själv klarar av att ta de högsta tonerna.. å nej, för alla i din omgivnings skull, testa inte det nu.)
Så med diplomet stadigt i högerhanden och med den laddningsladdsinlindade laptopen under vänster armen lämnar jag nu nöjt den väluppvärmda stittsårsskapande biblotekstolen bakom mig. .. olyckligtvis ville inte ballongmagen och russinhjärnan göra den sällskap.
- Ja men visst ja!! Men det hade ju vart SÅ roligt att göra allesammans! Ja men tänk er efter arbetsid, i lite mer avslappnade förhållanden, gå ut och pimpla! Utbrister Lena glatt (som för övrigt enbart verkar ha humöret sprudlande-positivt-glad) mellan tuggorna från bordet bredvid.
- Pimpla? Sa du pimpla?? Ja men då är jag på! Hojtar Viking uppmärksamt med kaffekoppen i handel, lätt tillbakalutad i den fula (men ack så behagliga) massageskinnstolen, som dumt (likt någon form av pompös tron) blivit belägen mitt på golvet i lunchrummet.
Lena tittat varmt upp på Viking, sväljer den nystekta salsiccian och tillägger jämtländsktsansat:
- ..alltså, nu var det ju inte pimpla vin vi pratade om. Näe, vi syftade mer på fisk. Pimpla fisk bort på isen..
Å plötsligt strök sig 75 % av deltagarna från pimpel-listan. Ja, i vart fall fisk-pimpel-listan..
Äntligen! Idag gjorde jag det sent omsider! Kammade hem så makalöst mycket pluspoäng på vuxenpoängskalan så jag nästan blev pensionär innan jag ens hann känna på vuxenvärldens flärd. Som följd blev jag plötsligt blev jag så mycket mer mogen, begåvad och kvinnlig (..alltså.. det där sista har ju i ärlighetens namn inte alls med saken att göra, men OJ vad uppskattat om så fallet vart. Speciellt från min sida, eftersom folk ideligen blir häpnade över att jag inte är yngre.. Ja jag vet Gud, jag kommer efter 30 vara evigt tacksam över de generna #amen).
Min vuxenpoängsskala fick ett uppsving när jag idag bytt lösenord på alla mina inloggningar på de alla nätverksinlogg jag besitter. (Vilket visade sig inte vara mer än ynka fem.. Men fem är ändå fem, som i sin tur är fem viktiga beslutstaganden, som i sin tur omvandlas till fem väl uppskattade vuxenpoäng! #urlogsikt).
..frågan är dock hur mycket minuspoäng jag drar på mig när jag väl sliter håret av mig i ren förtvivlan över att jag inte var så begåvad att, på en kom ihåg lapp, printa ner vilket lösenord som tillhörande respektive sida.
Som en liten tomteverkstad i december ilar vi likt små nissar runt, alla fullt upptagna med att hinna med sitt. Alla färskvaruavdelningar ska maxas, fisken ska fiskas, köttet ska slaktas, bananerna plockas och korna mjölkas (..som dock i 2000-tals version innebär att öppna porten på lastbryggan för varuleveransen).
Det bekanta plingandet ljuder till i högtalarsystemet och alla stannar förvånat upp i sitt påtande (say what, vem ska kalla någon till kassan när vi inte ens öppnat butiken än..?) och Viktors stockholmska tar vant, artigt och professionellt ton:
- Kan vi få bättre musik i högtalarna, bättra musik i högtalarna tack!
För ännu en ny arbetsdag dras jalusiernas upp. Lika långt upp som mina mungipor blev efter Viktors klockrena utrop när Coldplays melankoliska musik morgontrött släpade sig ur butikens högtalarsystem.
Av en hastig nickning och ett väldigt plötsligt andetag vaknar jag upp i mitt osköna, halvt om halvt sittliggande något nerhasade tillstånd, i en av biblotekets två beigea skinnfåtöljer. Som jag, med tanken på lightversionen av nackspärr jag nu känner av, verkar ha tillbringat en längre stund än planerat i (..gick även att uttyda på de ex antal sidor i Word jag med handen tungt på tangenten Ö genererat..)
De inpluggade hörlurarna är i full färd med att, rätt in i mitt huvud, på hög volym trycka ur sig kringmatchen från filmmusiken Gladiator (som så att säga kilat stadigt med mina högtalare den senaste tiden #kanintefånog).
Ska just diskret åter hasa upp igen (allt för att undvika att de vid bordet strax intill mig ska märka mitt ofagra powernapstillstånd) då jag av misstag råkar komma åt hörlurarnas runda lilla inpluggningsport till datorn (ja, i min otekniska värld har den/det inget mer logiskt namn än så) då volymen utan vidare accelererar. Går från behaglig till outhärdlig på ett kick!
Det är banne mig som att hela himla krigståget, från Gladiator, live traskar rakt igenom mina trumhinnor och i all hast drar med sig hammaren, städet och stigbygeln likt krigstroféer. Mitt diskreta upphasande övergår till att fara upp, i samma rörelse med båda händerna snabbt som ögat rycka ur hörlurarna (likt de vore glödheta och höll på att förorsaka tredje gradens brännskada i de som återstår efter krigsslaget i hörselgången) och råkar i denna manöver helt slita ur sladden från datorn.
..Nå väl, märkte de inte av mitt mosiga ofagra sovtillstånd nyss, så lär dom då observerat min plötsliga givakt till krigsmusiken.
Öppnar en minimalt smal flik på duntäcket, för att inte värmen ska sippra ut när jag nu åter ska slinka ner i den obäddade sängen för att avnjuta en lång härlig tisdagsfrukost.
#vardagslyx
Med den stora brännheta tekoppen i ena näven, grötskålen i den andra och med datorn placerad högst opassande mitt i på täcket, alltså väldigt i vägen, baxar jag mig trots allt förvånandsvärt smidigt ner! (Mission impossible, in my ass!)
Lukten från de nytvättade lakanen jag igår kväll krängde på övertas nu av en varm havregrynsgröt med kaneldoft. (Konstigt ändå hur grå tapetklisterliknande klibbighet kan bli så mycket mer inbjudande, ja nästintill frestande, av några puffar kanel..? Okej, jag medger att ”puffarna” även kan kallas överdosering..)
Tar, i min utomordentligt bekväma position ett djupt ”det-här-är-banne-mig-livskvalité-andetag” och för en stor grötsked mot munnen.. Mot munnen men missar dock halvvägs. Plaffs, så föll hela klicken kanelöverdoserad havregrynsgröt rätt ner på det rena ljusa lakanet.
Tittar med tom och något sorgsen blick ner på förödelsen på täcket.. det var liksom inte såhär jag hade föreställt mig frukost på sängen. Inte så här bokstavligt.
Stiger över den kraftigt rödgulrandiga tejp, som fulkomligt skriker ”kliv-ej-över-mig” (känner mig så trotsigt rebellisk!!) som leder mig in i hygienzonenen nummer ett, med andra ord butikens delikatessavdelning (..eller a, jag är schemalagd att befinna mig här 10-18.. så det är ju indirekt mer ett måste än rebelliskt).
Slänger ett getöga in i mattillagningsavdelningen (nej alla 90-talister, att slänga ett getöga innebär inte att jag blivit dum som en get och hystar kroppsdelar högt och lågt.. så till er förvirrade stackare som fram tills nu trott det, tänk om.. tänk rätt och googla på det. För det där med ordbok är ni 90-talister, med högst sannolikhet, inte heller bekanta med. Tack Gud för att jag blev skapt i grevens tid! #1989).
Inne i mattillagningsavdelningen är produktionen i full gång, alla springer smidigt runt varandra och arbetar likt små blå (..nej det är inte smurfar jag pratar om, så googla ni vidare).
Som någon form av välorganiseratkaos ligger allt uppraddat på arbetsbänken. Knivar, saxar, slevar, skålar, skidglasögon.. SKIDGLASÖGON??
- Ja det är Lenas skära-lök-utröstning, säger Anna som precis noterat det gigantiska feta blinkande frågetecknet som i neon lyser ovanför mitt huvud.
Å i och med det, så pang poff, övergick mitt förvirrade neonfrågetecken till ett färgstarkt logiskt utropstecken!
#dansaineon (..ja 90-talister, för att ni ska slippa få musarm av att googla på "dansa i neon" så skulle google translate förmodligen ge er svaret: att förföriskt och "attraktivt" röra sig till rytmisk musik på en svettigt instängd nattklubb en lördags kväll efter att under två timmar ha köat sig fram till ett hundrafemtiokronorsinträde..)
Sticker mina nyvakna fötter i de rosa tofflorna som står vid sängkanten, slänger på mig den stora gråa favorit hoodien, som olyckligt vis inte är stor nog att kunna bäras byxlöst utan att flexa baken…
(Äsch, strunt samma! Klockan är enbart 6.30, ingen mer än jag vaknar självmant så dags i denna byggnad. Vid det här laget har jag liksom lärt sig de andras rutiner.. 12:00 är lunchdags för de flesta, frukostdags för några av de andra och ja.. dygnets mörkaste timme för de resterande skrapet).
Tassar barbent ner för den nedsläckta trappan, med händerna i ett krampaktigt nedåtdragande tag om tröjmudden (för att i den lilla mån det nu är möjligt täcka ändan.. samt att inte råka dra på mig urinvägsinfektion i den byxlösa morgonstrapatsen) och känner efter att ha vaknat upp helt utvilad för en uppfriskande liten morgon tur i vintermörkrets krispighet innan resterande mänsklighet vaknat till liv.. eller a, i vart fall tills de över huvud taget börjat fundera på att vakna till liv.
Smiter efter sista trappsteget ljudlöst in i köket och lyfter upp den elektiska termometern som ligger på det grå fönsterbläcket: - 24,5
”en uppfriskande liten morgon tur i vintermörkrets krispighet” jo jag tackar ja!
En minut senare, med de gråd tröjbesväret som i all hast blev avslängt, tillsammans med de rosa tofflorna, på golvet bredvid sängen myser jag nu ner mig i duntäcket. Låsas som att klockan är 12:00. Att jag idag satsar på agera någon i ”de resterande skrapet”. Att det därför i nuläget är dygnets mörkaste timme.. Så ja, att vara vaken nu borde alltså vara helt emot naturens lagar och regelverk.
Med tanke på mina typiska svenska drag, nej nu syftar jag inte på blek genomsynlighet, att äta tacos på fredagar eller att tycka två veckor i Thailand årligen är ett ofrånkomligt krav. Nä nu syftar jag på min ljusblonda behåring.
Ja men tanke på de generna så påbörjas därför årets bidrag till oktobers Mustaschkamp 2014 här och nu!
- Alltså Elin, det är bra mycket smidigare att bära skidorna på axeln.. säger Rasmus hjälpsamt.
Med en kroppshållning likt den puckelryggade qasimodo tittar jag, med mitt torra-frissiga hår bångstyrigt i hela ansiktet, upp på Rasmus, Hannes, Alex och Micke som, med en ”laid back style” med var sin cigg i munnen står och beskådar mitt spretande stav&skidkaos.
(..å jag som var övertygad om att det skulle räcka att hänga med dessa snubbarna för att verka rutinerad & erfaren i backen) #fårnogtänkaom
Klickar med högerpekfinger till på den något nötta ENTER-tangenten och dimper rakt in i min mailinbox (ja en ny dator bör kanske stå högt upp på nu-är-det-ta-mig-tusan-dags-att-köpa-nytt-listan.. men näe. Så länge den är i acceptabelt skick och mitt tålamod är långt så får den gamla HP-laptopen hänga med.. En laptop som jag lyckat göra till en stationär dator eftersom jag sedan dag ett, ideligen haft laddaren i.. vilket även smittat av sig på att jag varja natt laddar telefonen, eltandborsten samt har ett extra, givetvis fulladdat bateri till systemkameran till hands.. Hum, det är kanske inte är för inte som jag heter Elin.. El-in..)
Ögnar hastigt igenom de nyanlända mailen uppifrån och ner:
Romantiska blommor eller dramatiskt svärta – addera lite extra magi till Alla hjärtans dag med säsongens flirtigaste underkläder.
Du kommer väl ihåg att fira någon du tycker om på Alla hjärtans dag, 14 februari? Vår nya strut, "Till mitt hjärta” är en perfekt avslutning på en romantisk middag.
Den perfekta presenten vid alla hjärtans dag. Slå in dig själv i present, kan det inte bli mer romantiskt och personligt än så? Naughty Knot är en knut som döljer det som ska vara dolt, precis så spännande en överraskning ska vara. Knutet är lätt att knyta, men ännu lättare för din älskling att knyta upp…
Ja, men kötta på bara! Rub it in my face!! Jag som single ska tydligen inte komma undan denna festliga högtid inte!
Men vet ni vad(!) Jo, jag ska minsann köpa mig det där spetsiga underkläder, en extra storstrut choklad och slå in mig själv likt i en sån där gigantisk rödrosett och fira denna högtid så in i.. Ja ändå ut i fingerspetsarna ska det firas! #inyourface
(..hum.. förmodligen dock med min oexterna, sladdberoende, något nötta HP framför mig, i full fart att ta mig an min fjärde mörkachokladstrut, hektiskt skrålande efter en mer komfortabel och värmande outfit.. Men är det Alla hjärtans dag så är det.)
Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag för fjärde gången tålmodigt vrider om bilnyckeln, helt utan någon tillstymmelse till respons, i den morgontrötta, frostskadade bilen (..i hopp om att min till synes oupptäckta bilstartnings superkraft skulle väckas till liv just efter fjärde omvridningen och mjukt & miljövänligt få igång motorn. #ingakonstigheter)
Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag, för att värma upp mig, just klivit in i skolans reception och upptäckt att mitt postfack innehåller en otrevlig bunt vita kuvert med räkningar..
Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag efter att ha ringt till tre olika bilbatteriförsäljare får beskedet om att min typ av batteri först inkommer om tidigast sju arbetsdagar..
Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag frustrerad ska ta upp min tillfälliga lånetelefon för att ringa och meddela jobbet att jag inte kan förflytta mig dit under dagen, å då tappar den i snön. #kaputt
Vet inte om jag ska skratta åt att en olycka sällan kommer ensam, eller om jag ska gråta åt det..
..så med ett förfalskat leende på läpparna står jag på parkeringen i den kalla morgonen och gråter åt mina värdsliga materiella bekymmer. #heji-landsproblem
- Unnskyld, vet du mogelegvis vart jeg finner peppar och salt? Säger ägaren till de norska fötterna som just parkerat bredvid mig.
- Jajamän, säger jag i samma rörelse som jag (med en stelhet likt ett gammalt kylskåp) reser mig från ostavdelningens golv där jag, fram tills nu, på knä suttit och plockat, rensat och allmänt påtat bland dessertostar.
- Vi har det en bit bort här bland kryddorna, så jag hänger med och visar. Säger jag och börjar i samma veva raskt traskande mot avdelningen, men den förvirrade norrmanen hack i häl. En förvirring som liksom når sitt ultimata klimax när jag sträcker fram kryddkaren till killen, som totalt förvirrat bara granskar de framsträckta peppar och saltkaret innan han plötsligt säger:
- Peppar och salt..?
- Ja peppar och salt, säger jag glatt och sträcker för säkerhetsskull fram händerna om möjligt lite längre.
- Men jeg sökte parmesan..
Bok sökes för grundkurs i NorskaA ! (helst med en tillhörande lärare)
Småhuttrandes bredvid min frostiga, stelfrusna bil står jag klumpigt småtrampandes (likt den berömda sidstegsdansen som utfördes på lågstadiediscona i sexan, då inträdet var hela 10: -, minimala ryggsäckar hängde på långt ner på varje tjejs rygg, hemmagjorda chokladbollar var förtäringen, de snyggaste killarna hade geléuppkammad lugg och SpiceGirls, Aqua & BackStreesBoys hittarna avlöste varandra och. #tamigtillbaka).
Med en hög hastighet pumpas bensinen in. Liter efter liter, med ett rusande tickande från räkneverket för literpriset som följd. (Sätter upp glasögonen på huvudet, någonstans mellan bråtet av hårnålar och tofsar, kisar till med ögonen, men har ändå svårt att urskilja de tickande siffrorna. Ser inte om det är en åtta, fyra eller kanske till och med en önskvärd nolla. Bra, där får glajorna sitta! ¤detmanintevetharmaninteontutav).
- Jaha, det är alltså fler än jag som kicksatsar veckan med att bli ruinerade såhär på morgonkvisten, utbrister mannen som på något sätt plötsligt uppenbarat sig på andra sidan kortterminalen och som i samma stund återförenar mig med verkligheten.
Småhuttrandes bredvid min frostiga, stelfrusna bil upphör nu mitt klumpiga småtrampande och blicken fastnar på mannens tandkrämsfnasiga mungipor.
Det är okej att titta över allt. Över allt men INTE där jag just har blicken.. men ändå kan jag inte titta någon annan stans!
..lite som att blygt försöka prata med en lågstadiekille på disco, utan att med blicken fastna på resultat av hans timslånga projekt med att med en liter gelé ha kammat upp luggen.
Googlar man ytspänning så lär första bilden som dyker upp vara ett pinfärskt foto på Adam som just fyller den lilla genomskinliga petflaskan på diskbänken så pass mycket att det precis ska till att rinna över. Fyller den till brädden med ”Dryck med smak av röda bär” ur 5,5liters dunken. Dryck med smak av röda bär... saft men ändå inte saft så att säga.
Varför inte bara stämpla den billiga plastdunken uppriktigt, ordentligt och ärligt med ”Kan inte innehålla några spår av frukt eller bär”. Inte ens så mycket som en liten fjösig arom av det.
Jag släpper blicken från bärdrycken, häller ut den iskalla lilla slatt av bitterhet som kvarstått från gårkvällens tedrickande och ska just till att grabba tag i diskmedelsflaskan då jag skådar den feta, utmärkande meningen som tydligt är printat på etiketten likt någon form av marknadstrick:
Innehåller äkta citron!
Men ja, varför inte.. det är ju helt klart en egendomligt märklig värd vi lever i..
Pluggar i min lilla gråorangea externa hårddisk i USB-porten till min portabla laptop (som jag med tiden råkat göra till en stationär dator då jag gång på gång proppat i laddaren, vilket gjort att min datorplacering plötsligt blivit begränsade. Fast det är klart.. med tanke på skrubbens area och laddningssladdens längd, så kan jag ju i sanningens namn sätta mig precis vart jag vill…).
Markerar den välfyllda bildmappen ”Hållandstiden” som ligger placerad i vänsterhörnet av skrivbordet. Kopierar den och klistrar in den i den externa hårddisken som just öppnat sig.
Tänk om man kunde gjort så i verkliga livet, med ens egna funderingar, grubblingar och tankar. Ja men typ tryckt in ett litet chipp i örat, så all information som för tillfället kändes onödig kunde klippas ut ur huvudet och liksom med häftmassa trycka fast i sin externa hårddisk, i sitt chipp, för att sen kunna rycka loss när den behövdes..
Ja men som:
Pythagoras sats(är dock ytterst tveksam på om jag över huvud taget kommer behöva plocka tillbaka den..)
PLU-koden till kronärtskocka i marinad(ni hör ju hur motbjudande det låter? Ingen mänsklig varelse kan ju tycka att det är gott..)
Sjuan och åttans gångertabell(som jag ändå aldrig lärt mig rikligt.. MEN jag är en hejare på både sexans och nians, så det väger upp tänker jag)
Hur man fickparkerar(fast vänta ett slag.. det kan jag dock inte plocka bort, för det kan jag ju i ärlighetens namn inte.. än)
Samt ens gamla inloggningsuppgifter till olika sajter (nej, jag hette varken coooool_brud_89 eller puzz_kram.. #tack&lov)
Inser ni vad mycket ”skräp” som kunde gallras bort på obestämd tid?? Lite som slammsugning i hjärnan men med en jättelik häftmassedamsugarpåse som uppsamlingsplats i det lilla minmala chippet.. (Jo det är faktiskt logiskt.. i vart fall i min fullproppade oslammsugna hjärna).
De var då själva den, det måste vara femhundrasjuttioelfte gången de ropar på Erik till kassan.
Vilket innebär att han antingen är oerhört motsträvig, bångstyrigt-trotsig och allmänt osamarbetsvillig.. eller så är dagsens kundtillströmning till kassan som typiskt svenskt nederbörd: allt kommer på samma gång, när man är som minst förberedd på det.. men när man där emot är fullständigt förberedd (nu snackar vi paraply, stövlar och galon så det står härliga till), ja men då kommer inte endaste liten fjösig droppe regn.
- Alltså stackars dig vad du måste ha fått springa till kassan idag! För du är Elin va? Frågar min kollega från charken när jag just ska till att vrida igång mikrovågsugnen på fyra minuter, för att värma min kylskåpskalla lunchlåda (som jag försökt piffa upp med en färsk tomat som snyggt slajsat upp likt em liten tomatkompott.. eller a, kanske mer likt någon form av tomatsörja, i ena hörnet. Allt för att lyxa till plastlådekänslan såhär på en lördag. #hokuspokusengourmémiddag).
O H N O!! Nu kopplar jag!! Det är ju för sjuttsingen inte Erik som vart motsträvig, bångstyrigt-trotsig och allmänt osamarbetsvillig till kassan..!
Det är ju för tusingen mig de femhundrasjuttioelva gånger (inom loppet av en timma! MAX en timma!) har kallat på till kassan. Femhundrasjuttioelva gånger helt utan någon som helst form av respons!
(..ändå strongt att de fortsatte kallandet. Bra uthållighet får jag säga. Med tanke på det där tålamodet så måste det helt klart vart någon med småbarn som ivrigt försökt tillkalla mig..).
När nu min skidoskulld idag togs så kan jag efter denna dag bocka av följande saker från min to-do-before-I-die-list:
Hur man tar på, respektive av sig pjäxor & skidor. (Skohorn bör här ersättas med kofot)
Hur man åker knapplift, ankarlift, sittlift samt kabinbana. (Lite som Liseberg, fast byt ut kaninerna mot påpälsade pistörer, utsprutande tivolimusik mot utsprutande snökanoner, samt sockervadden mot en svettig ostmacka i värmestugan)
Hur man över huvud taget tar sig ner för grön, blå och röd backe. (UR VÄGEN!)
Har även kommit till insikt med:
Vilka man bör hålla sig undan för i backen. (Snowboarkillar med goprow-kamera, likt en liten uppstickande varningsantenn uppepå hjälmen. #mywayorthehighway)
Vad isfläckar gör. (Hej okontrollerbar puckelpist!)
Imorgon hoppas jag på att få kunskapen i hur man bär skidor prydligt, smidigt och snyggt så jag slipper se ut som en konkande myra med ett orealistiskt stort barrplockepinn spretandes åt alla tänkbara håll.
Konkandes klämmer jag mig ut ur tågvagn56s smala dörr med min packning (som gick från att ha vart en lättpackad pumaväska på väg till Skärhamn, till att nu ha utökat sig till att bli en fullproppadsvarta pumaväska, en stor plastbärkasse i typiskt blågult-IKEAkasse-stuk, samt min överfulla datorväska) kliver jag av nattåget som tagit mig från Göteborg till Järpen på ett litet kick. Likt att ha förflyttat sig fortare än tiden. (..som när någon gick in i röken i programmet småstjärnorna och lika fort klev ut igen som en helt annan person.. fast det är klart.. de gick ju ut och in på samma plats, inte fasligt mycket förflyttning precis.. nedrans, jag som kände att jag till en början verkligen fick till en så väldigt passande, pedagogiskt liknelse #typiskt).
Kliver nyvaket och dåsigt ut på tågperrongen i det lilla mörka Järpen som just håller på att vakna till liv (..liv å liv, det rör sig om att två livsmedelsbutiker konkurrerande kl. 8 punktligt ska öppna för dagen. #härvardetlivat). Nattens tunna, snöpuderlager knarrar gott under mina nyinförskaffade varma vinterkängor. Kylan nyper med ens till i hela ansiktet och tar bort det sista i min sömndruckenhet.
Jag stannar upp en stund. Stannar upp, tar ett djupt djupt andetag och bara ler. Jag längtade aldrig ifrån Skärhamn.. men jag längtade hit. Hit till Jämtland.
Det sägs att man hör hemma där ens hjärta är.. å just nu, ja just nu är mitt hjärta precis här.
Står bredbent, med armarna en bit ifrån höfterna och bara beskådar min genomdränkta, totalt dyblöta och riktigt dyngsura klädsel. Känner riktigt hur det kalla regnvattnet sipprar längst med både armar och ben, så det succesivt bildas en pöl vid mina gråbeiga genomsura gympaskor (som för tjugotvå minuter sedan såg sitt sista dagsljus som vita&neonrosa genomglada gympaskor.. Ja skor kan faktiskt vara glada. Ni förstår, om man googlar på ”glada färger” då dimper neonrosa ner bland de 6 120 000 träffar man får. Neonrosa på en sko = en glad sko #matteCslängdigiväggen).
Adam kommer just ut i hallen, beskådar under tystnad mycket skeptiskt min makalösa risighet uppifrån och ner, men frågar sen släpigt:
- Är du född igår eller? Man går inte ut när det regnar.. inte ens om det duggar..
- Jo jag är fullt medveten om att du tänker så, underbara lillebror-antifriskluft. Men med tanke på att det oavbrutet vart ett ihållande regn under hela min vistelse här, i jul & nyår, så behövde jag under tjugotvå minuter etsa fast den harmoniska, fridfulla, idylliska verklighetsbilden av Skärhamn.. vilket ressulterade i:
Störtregn, fem plusgrader och tjugosekundmeters kastvindar.
Det sägs att vart man än går, oavsett vädret, så tar man alltid med sig sitt eget solsken. I stundens totala genomblöthet undrar jag dock vart mitt hållit hus när jag behövt det som allra mest?
Reser mig just från den beigea manchestersoffan (som lämnat tydliga märken, likt flera flera minimala längdfärdsspår sida vid sida, längst med baksidan av mina bleka lår.. kan även hända att ett och annat granbarr klibbat fast, under kvällen, från den uttråkade julgranen, som nog inte vill något hellre än att vi ska dansa ut den, som snett står placerad vid sidan av tvåsitssoffan jag lagt beslag på större delen av aftonen) här i föräldrarnas vardagsrum.
Ska i samma stund just till att säga god natt när jag hejdas av synen i soffan bredvid mig. Där min älskade mamma, på den högra delen av soffan, närmast den påslagna golvlampan, somnat med händerna fulla av stickningstillverkningen av mina fina rosavita raggsockar. Å där min käraste pappa slumrat till på vänstersidan av soffan, med iPaden i knät, mobiltelefonen på armstödet och med en gammal film rullandes på TVin på väggen framför.
Å jag inser hur mycket jag faktiskt saknat deras typiskt karakteristiska drag, hur mycket jag älskar dom för just det..
å ja, jag inser även.. att kroppen, efter trettio, liksom har sin egna vilja.
Ibland vill man bara vara vänlig, godhjärtad, hjälpsam, ja liksom sträcka ut en hjälpande hand och bara.. bara hjälpa till. Skrollar runt bland smskonversationerna och finner just precis ett sådant läge, där jag bara ville sträcka ut handen och hjälpa till..
Söndagsens smskonversation: ”Hejsan Joakim! Vet inte om du mins mig, Elin på ICA Nordevik i Skärhamn. Jag var ansvarig för inköp av dina produkter (bland annat tamponger) för ett tag sen. Nu undrar du säkert varför jag hör av mig såhär en söndag. Det är nämligen såhär att en kyrka i Göteborg samlar in tamponger, bindor och kondomer till utsatta kvinnor i Rosenlund. Å då kom jag att tänka på att du ibland har goveförpackningar. Så min fråga är nu alltså om du har tamponger, bindor, kondomer (YOU NAME IT !) att skänka?? Jag förstår helt och fullt om du inte får skänka bara sådär. Men kände ändå att det var värt att fråga.”
2min senare ”Hej Elin!
Jag är ledsen men detta är fel nummer. Å ja, så vidare mycket tamponger eller kondomer äger jag inte heller.. Så jag hoppas du får tag på Joakim ändå.”
Ibland vill man bara vara vänlig, godhjärtad, hjälpsam, ja liksom sträcka ut en hjälpande hand och bara.. bara hjälpa till... men kände att jag INTE ville spinna vidare på den hjälpsamhet.. på denna konversationen.
Nejnejnej!! Var de mjuka, något lurviga, jag just vidrörde en död liten mus?! VE & FASA! Det får bara inte vara möjligt! Det kan inte vara möjligt!
(..fast ja okej, det kan ju i och för sig i allra högsta grad vara MER än möjligt, med tanke på att jag just knött in mig i källarförrådet, på ynka 10m², som i mörkret stått orört sen dagen innan jag for till Åre och i all hast packade ner hela min lägenhet, hela mitt liv, i 25 (!) bananlådor. 25 bananlådor som slarvigt märkts med röd tuschpenna innan de staplats från betonggolvet ända upp till taket. Sommarkläder, skor, porslin och mängder av inredningsprylar, ja allt finns välbevarat och skyddat bakom denna hönsnätsbekläddadörr förslutet av ett litet guldfärgat hänglås. Så att där med högerarmen utsträckt långt inn i kolsvarheten känna denna lilla mjukhet, ja det känns som sagt i allra högsta grad mer möjligt.).
Nä, jag inser att detta behövs inspekteras mer noggrant.
Å i samma stund förvandlas hela min omgivning till en goes busters film, där jag med passande bakgrundsmusik, i figursydd sanerings outfit på en millisekund intar en mycket rutinerad position med mina välutvecklade redskap i högst hugg. (#I'mgoingin)
..fast det är klart.. för alla de utanför filmen (ja till alla de bortom min färgstarka och livliga fantasi) ja för de ser det nog mer ut som att jag med en mycket skeptisk min och en kraftigt rynkad näsa sitter på huk, och lätt ofrivilligt sträcker ut högerarmen med en rengöringsflaska som ”petpinne” och med grannen David hängandes över mig, med sitt mobiltelefonssken som upplysnings hjälpmedel.
Å i samma stund som jag långsamt (och om möjligt med ännu mer skeptiskt minspel!), lätt kräkfärdigt hasar ut muskadavret, i samma stund inser jag att musen faktiskt inte är något annat än en liten ihopkorvad nylonstrumpa.
Innan David hinner se resultatet av den fasansfulla utskrapningen, så puffar jag tillbaka ”musen" för att inte förstöra min ”coolhetsstämpel” (som säker inte alls sabbades i samma stund som jag grabbade tag i petpinnes-rengöringsflaskan).
Traskar långsamt hemåt i lugnet. Allt är stilla allt är tyst, bortsett från de tunga vattendropparna som oavbrutet dunsar ner på det stora svartaparaplyet, som storleksmässigt mer kan besläktats med parasollfamiljen än paraplyfamiljen.
Stannar mosig och trött till på den genomblöta och något hala bryggan (likt en klumpig, något osmidig, parasollfot i betong till paraplyet av storlek XXL jag med båda händernas greppförmåga balanserar ovanför mitt huvud).
Tar ett riktigt djupt andetag och verkligen andas in Skärhamns doften (som i själva verket inte luktar någonting i mina vana näsborrar, men som för många skulle föra tankarna till fiskförsäljaren man lämpligen håller andan för, långt innan & långt efter, man i ilfart passerar).
Vänder mig mot vattnet och bara beskådar allt, låter tystanden tala för all ljuvlighet. Så många minnen i ett och samma ögonbild.
Blinkar till hårt med båda ögonen, som om jag fotograferade med blicken och sparade bilden, likt ett älskvärt fotografi i vacker guldram, på huvudets hårddisk.
Önskar i stunden att jag hade en burk med mig. En burk som jag kunde fånga lite härlighet i. Härlighet för att kunna spara under sängen i skrubben uppe i kalla och mörka Jämtland. Då hade det bara vart att hala fram den för att kunna sippra ut lite Skärhamnsarom och plocka fram bilden i guldramen från huvudhårddisken när hemlängtan kryper sig på..
Tar återigen ett riktigt djupt andetag och verkligen andas in Skärhamns doften. Nå väl, jag får nöja mig med att inte tvätta regnjackan innan hemresan, så kommer jag kunna bära med mig Skärhamnsaromen (även kallat fiskodör..) resten av terminen.. ja till och med resten av livet, med tanke på den skarpa, något fräna, lukten så.
För ett år sedan antog jag ett nyårslöfte. Ett hemligt sådant. Inget jag hade i avsikt att Instagrama, facebooka eller blogga om. Inget som någon annan än just jag själv skulle få veta. Något jag skulle göra endast för min egen del.
Just me, myself and I.
Årets löfte handlade om styrka. Jag ville utmana mig själv. Kunna lyfta tyngre varje pass. Kunna springa längre varje runda. Kunna bli snabbare varje rusch.
Det var dags att ta allt till en ny nivå!
Laddad och mer motiverad än någon gång tidigare la jag den första januari i en växel till.
Pass efter pass avlöste varandra, endorfinet pumpades oavbrutet ut i kroppen och orken växte för varje dag! Jag kände mig makalöst uthållig!
Fem träningspass i veckan blev till sex.. som blev till sju.. som plötsligt snabbt växtes sig till två om dagen, i stort sett alla dagar i veckan. Vilodagarna hanns inte med när det ena arbetet avlöste det andra arbetet som liksom var inbakade mellan två högintensiva träningspass.. Kände att vila kunde jag göra när kraften började ta slut (vilket jag såg till att det aldrig fick chans att göra).
Sömnen blev långt ifrån prio1 och hamnade som regel på tre sammanskrapade timmar per natt, efter minst fem genomsvettiga uppvakningar på genomblöta lakan och med ett rusande hjärtklappning.
Ansåg dock sömnen inte alls var ett problem, utan snarare ett onödigt stopp i min vardag. Ja, för det där med att arbeta minst 50 timmar i veckan där det ena yrket avlöste eller till och med överlappade det andra, med max tre timmars nattsömn, med att plötsligt oförberett få ohejdbart näsblod, med att varken känna hunger eller mättnad, med att leva i mitt headset under alla bilresor mellan jobb & träning för att hålla kontakten med mina vänner, med att ständigt ha ett eko av ” What dosent kill you makes you stronger” i huvudet, med att dricka minst tre energidrickor om dagen för att alltid ligga på en växel högre än jag gjorde dagen innan.. ja det var min vardag.
..tills en måndagen i början av februari..
Jag vaknade upp som om jag hade den mest vedervärdiga migränen du kan tänka dig och med bakfyllehuvudverk som kronan på verket. Hela kroppen kändes som orkeslös orörlig sur mjölksyra som bara ömmade. Kände en tomhet i hela mig, som om en kärnkraftsbomb detonerat inombords och blåst ur allt vad känslor och organ heter.. å inte lämnat så mycket som ett spår efter sig.
Hur kunde jag känna mig så maximalt utmattad efter att ha stäcksovit i sovit i 12timmar? 12 timmar.. I sträck till råga på allt.. (Har inte ens ett minne av att jag någon gång de senaste åren sovet oavbrutet en endaste natt.. fem uppvakningar per natt har pö om pö liksom smugit sig på till att bli en vana).
Jag förstod omedelbart. Väggen var inte längre något jag kunde inbilla mig på håll.. nä, jag hade just i 210km/timmen rusat rakt in i den. Likt en fet jäkla käftsmäll fast med hela kroppen som träffyta..
Jag blundade hårt och tårarna kom direkt.. och de kom helt totalt okontrollerbart.
I år antog jag ett nytt nyårslöfte. Denna gång inte ett hemligt sådant.
Årets löfte handlar om styrka. En styrka som byggas upp inifrån. En styrka som varken proteinpulver, energidrickor eller personliga tränare kan påverka. En styrka som ska hålla mig uppe när den ytliga muskelstyrkan, skorpan, med åren långsamt vittra sönder. En styrka som inte är färdigutvecklad till nästa nyårsfirande, utan en som kommer behövas styrketränas regelbundet från denna dag och resten av mitt liv.
För i slutändan är ändå den viktigaste relationen den man har med sig själv. Så årets löfte är något jag enbart gör för min egen del. Just me, myself and I.
11:58 Med snabba steg lägger jag kursen mot omklädningsrummet i samma veva som jag ”diskret” börjar klä av mig de rödsvarta ICA-arbetskläderna (..i den mån det nu är utförbart att klä av sig utan att bli upptäckt när jag likt en militär parerar min marsch rätt igenom butiken, såhär i rusningen på nyårsafton, då butiken förvandlats till någon form av vallfärdsplats för alla nyårsfirare. #icagoesmecca).
Hinner i förbifarten stämpla ut, innan jag i ilfart hunnit växla outfit för att hinna till nästa jobb som börjar om.. så att säga två minuter.
Slänger mig in i bilen som jag, med tanke på de 300metrarnas förflyttning, nätt & jämnt hinner starta innan jag åter dödar motorn genom att vrida om nyckeln. (Ja jag vet, det är sådana som jag som bidrar till miljöförstöring. Det är inte för inte som jag sopsorterar, återanvänder påsar samt handlar på loppis. #försökerstillamittdåligasamvete).
Smäller igen bildörren så det riktigt skångrar i hela bilen (…nej jag är inte dunderstark, även om det kanske uppfattades så.. Det krävs liksom inte så mycket power för att få den lilla fyrhjulingen att skaka till rejält).
Hinner fundera på vad kvällens uppgift kan vara för catering-firman jag titt som tätt arbetar för. Tänk om det är att till frack och långklänningsbeklädda gäster få servera skumpa och snittar vid 12-slaget.. Eller om det kanske är något kärleksfullt par som säger ja just denna kväll.. Eller..
Jag öppnar dörren som leder mig direkt in i firmans kök och möts (som alltid) av kockens effektivitet. Här är tillverkning av nyårssupér i full gång. Pilgrimsmusslor, löjrom, kräftor, räkor, hummer och hajmal avlöser varandra på uppläggningsfaten.
Hinner inte riktigt tänka innan jag kavlat upp ärmarna och påbörjat bestigningen av diskberget som oavbrutet växer.
Farväl frack & långklänning. Välkommen verkligheten!
- Nej tyvärr, grädden är dessvärre slut, säger jag, lägger huvudet lätt på sned och fortsätter sedan med:
- MEN (!) den ska komma med Arla-leveransen imorgon bitit, som borde vara här redan vid åtta-snåret.. Det enda jag kan erbjuda nu är denna laktosfria grädden.
Klockan är 16:40, det är dagen före nyårafton och det som inte fick inträffa har just hänt. Grädden är slut! Bokstavligt talat fullständigt totalt sop rent!! Inte så mycket som ens en ynka tillstymmelse till droppe kvar (bortsett från det stora lagret av laktosfri grädde, som alla icke-laktosintoleranta anser smaka blaha, men som våra stackars laktosintoleranta kunder anser smaka PRECIS som vanlig grädde.. #vemförsökerdomlura. Nå väl, stackarna är i vart fall tacksamma för det lilla utbud som existerar för deras ballong-kaos-magar).
- Ursäkta mig.. jo jag undrar..
- Nej tyvärr, grädden är dessvärre slut, avbryter jag, lägger huvudet ännu en gång lätt på sned och fortsätter sedan som på repeat med:
- MEN (!) den ska komma med Arla-leveransen imorgon bitit, som borde vara här redan vid åtta-snåret.. Det enda jag kan erbjuda nu är denna laktosfria grädden.
..jag känner mig som någon form av en, livs levande, förinspelad fröken-ur kopia (bortsett från att hon med största sannolikhet hade MVG i sifferminne, medan det minnet inte för mig ens existerar). Där orden hackigt är ihopklippta till en korrekt, pedantiskt felfri mening.
- ..va grädde? Nej nej nej! Jag söker löjrom. Omgående! Kontrar den stressade storstadskvinnan i 40årsåldern.
(..bergis en sådan som alltid presenterar sig som 30+, dricker koffeinfri latte med fettfri mjölk och har hela sitt liv i sin 15 000:- handväska som dinglar ”chickt” i armväcket på vänsterarmen #nejdåjagdömmerdåintefolk).
Men huvudet vant på sned, händerna fulla med ICAs gräddfilsförpackningar, övergår mitt leende till någon form av förvånad stelhet (ja ni vet, det typiska ”leendet” som alltid fastnar på bild efter att fotografen försökt förstå sig på hur kameran fungerar i fem minuter och till sist knäpper av en bild som personen i fråga sen blir nöjd över).
Plötsligt går min fröken-ur imitation helt upp i rök och jag landar åter på jorden. Åter i det hetsiga gräddfria mejeriet. Åter i paniken som infinner sig i alla badgäster som anlänt för nyårsfirande "på landet"..
#måttekylantadessabadjävlar
- Okej, då ska vi se här.. En brun tårtbitsfråga till er alltså, fastställer Adam mellan tuggorna av dillchips och dipp som vevas runt likt en torktumlare i hans munhåla. Lyfter med feta chipsfingrar upp frågekortshögen som legat framför honom, rättar till den genom ett knack i matsalsbordet och läser sedan den bruna Afrika-tårtbitsfrågan:
- Vad bryter man i Namibia?
- Jag vet, utbrister mamma!
- Man bryter benen!!
Adam lyfter blicken från korthögen, och de buskiga ögonbrynen trycker upp pannan i djupa veck.. å ja om blickar kunde tala så hade Adams helt klart sagt: ”SERIÖST.. är de född igår eller..?”
..medans pappas, dock mer bekymrade blick, hade uttryckt sig: ”..å den kvinnan är jag gift med..”
Mamma vrider sig åt mitt håll och fortsätter glatt:
- Å bryter man inte benen.. ja, då bryter man ihop, kontrar mamma med, totalt oseriöst. (Behöver jag ens förklara att vi ganska precis där och då, efter två och en halv timma, la ner allt det med sällskapsspelande. Två och en halv timma.. alltså uppenbarligen två timmar för länge för att behålla en seriös nivå på spelande för familjen Olbin..).
..å min blick, ja min blick sa absolut inget.. DOCK så skrek den fullkomligt: ”Gode Gud, om jag nu besitter mammas minnesarvsanlag, låt det då bli kapabelt att föra in ett minneskort, någonstans mellan mina hjärnhalvor. Löser du bara den där petitessen med ingångsport, så ska du se att det där med minneskort är en bagatell.Jag har nämligen ett extra i kameraväskan”.
#teamwork
Hur hamnade jag här..? För fem minuter sen var jag ju ute på en go gångtur i det friska vädret här i Skärhamn. (Ja, skärhamnsborna lever ständigt i ”friskt” väder.. vilket skulle kunna beskrivas som ett förskönande ord att det i själva verket är fyra plusgrader, en ihållande blåst samt ett regnande som oupphörligt kommer från alla tänkbara väderstreck).
För fem minuter sen befann jag mig i det.. Men nu.. nu ligger jag bekvämt i tandläkarstolen med en oerhört frågevis tandhygienist vid min sida och allt för många verktyg i munnen för att kunna besvara hennes frågor.
(Undra om man på tandläkarutbildingen läser någon form av ”kommunikation-med-ej-talbara-patienter-kurs”.. eller de kanske har en special språkutbildning för det där..).
Ytterligare tio minuter senare, med ett grundligt väl-spritat gap (man skulle kunna säga att tandhygienisten efter den där bakteriedödande spritningen utrotningshotat allt vad karies och baktus heter i min kära mun) och med en minimal specialtandborste i handen (..var tydligen lämpligare att bruka en sådan borste än att ta av hennes dyrbara tid, när det endast rörde sig om smuts mellan tand och tandkött, och inte sjöbjugg som jag talade för)..
Jag plockar av mig de blå tossorna, placerar de i ”använda-tossor-korgen” och öppnar upp entredörren. Ut i det kalla. Ut i det regniga. Ut i det friska
Har just tillbringat den senaste halvtimmen, eller i vart fall de senaste minuterna, med att invänta uppfyllnaden av det brännheta vattnet som succesivt stiger i det lilla vita badkaret med guldiga lejontassar (..guldiga lejontassar.. Hur föddes i själva verket den idén..? Kan det vara så att vi här i Sverige endast har det så, med tanke på vår brist på lejon..? Det måsta i så fall betyda att de i Tyskland balanseras sina badkar på älgklövar.. #ytterstostabilt).
Vrider av de båda vredena till den stora blandaren på väggen. Kliver försiktigt i med högerfoten och känner omedelbart det allt för varma (skållheta!!) vattnet snudda vid foten. Det verkligen ilar hela vägen ifrån fotknölen ändå upp i huvudet. (Ja, så håret på skallen rikligt ställer sig åt alla tänkbara och otänkbara håll. Som om jag just gått från ett barnkalas, lyckligt ovetandes om att ballongen i handen resulterar i ett makalöst elektiskt hår. DEN volymen fick min frilla just när högerfotsdoppningen skedde.. #hejaura).
20minuter, en hårinpackning, mycket peeling, ett stort glas isvatten, några nerbrunna doftljus, samt en fuktig Se&hör senare så sitter jag nu mjuk och go, på den nedfällda toalettsitsen, nyinsmord från topp till tå i mitt svarta linne och lillebrorsans rena kallingar.
(..eller, rättat sagt: hans före detta kallingar. Jag la liksom på sätt och vis beslag på dom.. å ja.. han var oerhört noga med att han absolut aldrig mer ville ha dom tillbaka. Så man skulle kunna säga att vi var överens om att jag borde behålla de).
Sitter lätt tillbakalutad i frisörstolen, med benen behagligt korslaggda (å tack vare att jag just hoppigt och skumpigt utsättas för en upp pumpning, likt en bilresa i Saharas gropiga öken med en nybliven åksjuka på köpet, så dinglar benen nu strax ovan golvet). Är iförd en svart håravvisande-poncho.. kåpa.. mantel.. (har den över huvud taget något namn..? asch, får googla på det..)
Okej, sitter lätt tillbakalutad i frisörstolen, med benen lätt korslaggda, iförd en svart cape.. En håravvisande-cape.
Emelie kammar fram en hårlock (eller a, lock å lock.. Man skulle nog istället kunna kalla det en bångstyrig, något frissig, rejält otvättad och livlöst-spikrak slinga), tittar på den, lägger kammen markerande vid utväxtens kant och tittar på mig genom den stora spegeln på väggen framför oss..
- Alltså, omkring åtta centimeters utväxt. Vilket innebär att det ungefär är åtta månader sedan du sist slingades..
(Ja, men efter att man levt mittibland barr och kottar, likt ett bergatroll, de senaste månaderna, så är jag ändå lyckligt tacksam över att Emelie ens kunde kamma ut skatboet som succesivt vuxit fram likt någon form av huvudbonad. En huvudbonad med en åtta centimeters utväxt. #egentillverkadombre).
30minuter senare, med oändligt måna utdragna slingor och en påbörjad ”bottenmålning” av mitt stackars hårsvall så inser jag att skönhet verkligen kommer inifrån..
I vart fall inifrån denna lokal.
Jag är en 24 årig tjej som en dag tröttnade på gym, jobb och den lilla orten jag bodde på.
Spontant sökte jag istället en Fjäll&Friluftslivsutbildning i Åre.. och kom in.
Har aldrig åkt skidor, äger varken sovsäck, vandringskängor, stormkök eller kompass, har aldrig fjällvandrat eller åkt långfärdsskridskor.
Så fram tills Maj har jag lite att beta av på min To-do-Before-I-die-list.
Följ gärna med på min resa !
