För ett år sedan antog jag ett nyårslöfte. Ett hemligt sådant. Inget jag hade i avsikt att Instagrama, facebooka eller blogga om. Inget som någon annan än just jag själv skulle få veta. Något jag skulle göra endast för min egen del.
Just me, myself and I.

Årets löfte handlade om styrka. Jag ville utmana mig själv. Kunna lyfta tyngre varje pass. Kunna springa längre varje runda. Kunna bli snabbare varje rusch.
Det var dags att ta allt till en ny nivå!

Laddad och mer motiverad än någon gång tidigare la jag den första januari i en växel till.
Pass efter pass avlöste varandra, endorfinet pumpades oavbrutet ut i kroppen och orken växte för varje dag! Jag kände mig makalöst uthållig!

Fem träningspass i veckan blev till sex.. som blev till sju.. som plötsligt snabbt växtes sig till två om dagen, i stort sett alla dagar i veckan. Vilodagarna hanns inte med när det ena arbetet avlöste det andra arbetet som liksom var inbakade mellan två högintensiva träningspass.. Kände att vila kunde jag göra när kraften började ta slut (vilket jag såg till att det aldrig fick chans att göra).

Sömnen blev långt ifrån prio1 och hamnade som regel på tre sammanskrapade timmar per natt, efter minst fem genomsvettiga uppvakningar på genomblöta lakan och med ett rusande hjärtklappning.
Ansåg dock sömnen inte alls var ett problem, utan snarare ett onödigt stopp i min vardag. Ja, för det där med att arbeta minst 50 timmar i veckan där det ena yrket avlöste eller till och med överlappade det andra, med max tre timmars nattsömn, med att plötsligt oförberett få ohejdbart näsblod, med att varken känna hunger eller mättnad, med att leva i mitt headset under alla bilresor mellan jobb & träning för att hålla kontakten med mina vänner, med att ständigt ha ett eko av ” What dosent kill you makes you stronger” i huvudet, med att dricka minst tre energidrickor om dagen för att alltid ligga på en växel högre än jag gjorde dagen innan.. ja det var min vardag.

..tills en måndagen i början av februari..
Jag vaknade upp som om jag hade den mest vedervärdiga migränen du kan tänka dig och med bakfyllehuvudverk som kronan på verket. Hela kroppen kändes som orkeslös orörlig sur mjölksyra som bara ömmade. Kände en tomhet i hela mig, som om en kärnkraftsbomb detonerat inombords och blåst ur allt vad känslor och organ heter.. å inte lämnat så mycket som ett spår efter sig.
Hur kunde jag känna mig så maximalt utmattad efter att ha stäcksovit i sovit i 12timmar? 12 timmar.. I sträck till råga på allt.. (Har inte ens ett minne av att jag någon gång de senaste åren sovet oavbrutet en endaste natt.. fem uppvakningar per natt har pö om pö liksom smugit sig på till att bli en vana).

Jag förstod omedelbart. Väggen var inte längre något jag kunde inbilla mig på håll.. nä, jag hade just i 210km/timmen rusat rakt in i den. Likt en fet jäkla käftsmäll fast med hela kroppen som träffyta..
Jag blundade hårt och tårarna kom direkt.. och de kom helt totalt okontrollerbart.

I år antog jag ett nytt nyårslöfte. Denna gång inte ett hemligt sådant.
Årets löfte handlar om styrka. En styrka som byggas upp inifrån. En styrka som varken proteinpulver, energidrickor eller personliga tränare kan påverka. En styrka som ska hålla mig uppe när den ytliga muskelstyrkan, skorpan, med åren långsamt vittra sönder. En styrka som inte är färdigutvecklad till nästa nyårsfirande, utan en som kommer behövas styrketränas regelbundet från denna dag och resten av mitt liv.

För i slutändan är ändå den viktigaste relationen den man har med sig själv. Så årets löfte är något jag enbart gör för min egen del. Just me, myself and I.

//Elin