eliveli.blogg.se

Vår .

Plugg .

Sladdrivetdatoråbäke .

//Elin

Kikar upp från mitt klapprande på lunchrummets gamla laptop (som pinsamt nog är fräschare, kvickare och tystare än min.. jo jag tackar, inköparen av denna dator hade tydligen lite annan budget att röra sig med än jag..)..

På den svara hörnsoffan slumrar Viking med huvudet väl inbäddat i den randiga ICA tröjans luva.

I massagestolen bredvid (eller som snarare otympligt är placerad mitt på golvet, likt någon form av 90-tals inspirerad kungatron.. #ingenordningalls), med de vita hörlurarna inpluggade sover Dirke tungt i djupa andetag (som ser ut att vara extra djupa magandetag med tanke på att massagekulorna i ryggstödet fastnat i svankläget).

Och med en lila prydnadskudde över ansiktet sträcker Martin ut sig på den gröna lilla tvåsitssoffan (som med tanke på att fötterna tungt hänger ut över kanten inte är det mest ultimata sovplatsen.. #obekvämt).

Var och en av dom i jämn utdragen andning, som tillsammans bildar någon forma av oavbrutet sömndrucket andnings kanon, likt vågljud som oupphörligt bara rullar in..

Fäster åter igen blicken på lunchrummets gamla laptop, påbörjar på nytt mitt klapprandet och klickar mig fram till Googles sökruta:

Lunchdate sökes .

//Elin

I full vintermundering, med huvudet väl ingrottat i den stora luvan för att undvika lovikavantarna som varsamt dalar från himlanatten och hörlurarna inpluggade vandrar jag långsamt i den makalösa vindstillheten genom ett svagt upplyst Åre. Snöflingorna har oupphörligt sakta fallit de tre senaste dagarna och verkar vilja göra allt för att skjuta på vårkänslorna.

Om tio veckor är tiden här uppe över. Om tio veckor packas det lilla liv jag byggt upp här varsamt ner i bananlådor med mycket silkespapper.

Det känns så snart. För snart. Känner mig inte färdig här än.

Jo tiden jag tänkte på en sak, från och med nu..  ja nu, får du hemskt gärna gå lika långsamt som du alltid väljer att göra när jag befinner mig i telefonkö. Tack!

//Elin

Spritt språngande naken med det heta vattnet sipprandes längst med ryggen står jag här i stillheten. I lugnet. I tystanden..
Vattnet är likt en smekning som ömt slingrar sig längst med min hud.

Viker nacken långsamt från höger till vänster och känner hur trycket från strålen förflyttas över axlarna.
Det dova ljuset gör att jag endast svagt kan tyda konturarna av min kropp.

-       ”Kan vi få personal till lagret, bilen är här”.

Från att solbränd och harmonisk ha befunnit mig i Niagarafallen landar jag nu, genomskinligt blek, häpet i den nersläckta duschen i damernas omklädningsrum. På andra sidan väggen är varumottagningen i full gång.
Vrider hårt av duschkranen, lutar mig för att tända i taket och ler för mig själv..
Tänk vad en liten avskiljande vägg kan göra.. Spritt språngande naken är jag tacksam för att jag inte befinner mig tre meter bort.

//Elin

Släpper långsamt mitt krampaktiga grepp som under de senaste 45minutrarna skonat mig från att, i denna guppiga terräng, inte glida av snöskotern (för att likt hundbajs förvinna djupt ner i snön för att sen kika fram när plusgraderna anländer och tar med sig töandet som ett vårtecken..)

Försiktigt gör jag ett tappert försök till att räta ut mina stela fingrar i de lånade vind- & vattentäta tumvantarna (som dock blir en knappt märkbar rörelse med tanke på vantarnas XXL storlek.. som osökt för mig tillbaka till tumvantes svårigheterna som barn, då ens absolut största dilemma, å ja även någon form av livsgåta,  var att få behålla jackmudden över vantarna som man just fått hjälp att lappa ihop..) 

Kliver varsamt, med stela ben, av den snöiga skotern med ett stadigt tag i Martins hjälpsamma hand (känner mig precis som Angelina Jolie som just smidigt, i en tajt klänning med lite för hög slits, slinker ur limosinen för att entra röda mattan. Precis så.. fast.. ja tvärt om då. Totalt tvärt om).

Ställer mig stelopererat i den porösa nysnön och får känslan av att jag liksom sitter gränsle över någon form av osynlig minihäst.. #mylittlepony

Böjer (i den mån det nu i all stelhet går) fram till guiden och frågar..

-         Ursäkta mig.. en liten frågar bara.. Var det någon form värme i handtagen? Säger jag och pekar mot handtagen på skotern (..eller det tror jag i vart fall.. men med tanke på mörkret som omslutit oss så skulle jag lika gärna kunna peka på någon av mina svartklädda kollegor, som i dessa OneSize overaller och med den otympliga hjälmen som pricken över i-et liksom känns som en stor drös klumpiga teletubbies..).

-         Ja men det stämmer. Kände du det? Svarar Sofia mig förvånansvärt piggt, samtidigt som hon smidiget stiger av sin skoter (utan så mycket som en tillstymmelse till osynlig häst mellan benen #rutinerat).

-         Jo ja tyckte mig ana lite värme ja.. (Inte så lite heller! Var tvärsäker på att min hansvett helt och hållet fått fnatt och gått bananas i XXLvantarna).

I den lånade teletubbies outfiten rider jag sedan, på minosynliga mini ponny, åter mot uthydningsstugan, lämnar i mörkret den snöbelagda skotern bakom mig och bockar i huvudet från min to-do-list av allt vad det där med snösökter heter. För gott !

//Elin

Jag öppnar långsamt den kolossalt väl inslagna lådan, som just hämtats ut från posten, då det direkt pirrar till i ögonvrån och tårarna börjar med ens rinna längst med mina kinder.

Där förvånansvärt väl organiserat, trots postens hantering, ligger två kärleksfullt inslagna paket (ja, föreställ er två färgsprakande cupcakes, fast byt ut den krispiga sockerglasyren mot krullat paketsnöre. Presenternas Rolls Roycs så att säga..). Å där mitt bland de, i en luftfylld genomskinlig enliters påse, finns ett litet grönt bladverk (å svar nej, det är inte Marijuana som mamma & pappa sänt mig..).

Efter ett djupt dämpa-gråten-andetag (..eller i vart fall ett tappert försök till det..) lyfter jag upp det medföljande kortet, sprättar med bilnyckeln upp kuvertet och lirkar varsamt ur kortet..

”Du är vår ängel. Vår allra finaste. Vår högt älskade. Vårt hjärtas vackra ängel.”

Jag blir tvungen att sluta läsa då tårarna plötsligt blaskat ner allt vad synfält nu heter. (Ja tydligen ville plötsligt hela Atlanten tränga sig ut genom mina två, tämligen oanvända, tårkanaler. Är nämligen inte gråta-till-film-tjejen.. MEN tro mig, sitter det andra emotionellt berörda gråtande tjejer i rummet, ja då kämpar jag intensivt med att få fram lite tårar jag med.. exempelvis genom att spärra upp ögonen under en lång stund för att riktigt torka ut ögonen. #gråtgaranti).

Stannar, med födelsedagskortet i handen, upp och försöker andas lugnt (likt ett försök till en estetisk konstpaus.. som dock såhär storgråtandes i bilen på ICAs fullsmockade parkering inte blir så mycket till en konstpaus, utan mer likt en konstig paus..).

Tårarna pulseras i ett jämnt flöde från ögonen. Oupphörligt..

Tänk att de människor som är närmst ens hjärta ändå är så många mil bort..

//Elin

-         Ehm.. vad heter du..?

Jag lyfter tvärt blicken från den lilla wellpapplådan jag är i full färd med att tömma på viktväktar godis (..viktväktar godis.. känns som de bör placeras i samma kategori som mager gräddost och fettsnåla chips. Å där med utökar sig kategorin idiotiska-crawings onekligen). Lägger handen på bröstet (nej, inte på bröstEN. BröstET) och svarar häpet:

-         Jag..? Ehm, Elin…

Ska just till att ställa den ”oförutsägbara” kontringsfrågan om vad han heter, men blir i samma stund avbruten då han fortsätter med:

-         Okej, men jag heter Vincent. Å vet du vad, jag är fyra år och är jätte mega bra på att gå baklänges. Faktiskt nästan lika fort som Blixten McQueen. Titta här!!

Han försvinner hastigt bakom Marabous stora chokladexponering, men blir lika fort synlig igen då han direkt gjort en U-sväng i sitt backande.

-         Såg du?! Snabbt va?! Utbrister han när han åter stannar till framför mig med en total lycka i blicken.

Utan att hinna besvara fortsätter han, i samma stunda som han ännu en gång försvinner bakom exponeringen, med:

-         Tror iiiiinte du skulle klara det där..

Av så mycket ärlighet, så mycket självsäkerhet i ett fyraårigt litet paket, lärde jag mig att istället för att här stå och viktväktargodis uppacka att jag nu bör prioritera att snabbt lära mig backa !

//Elin

Lirkar ur höger byxficka varsamt upp den spruckna telefonen, som likt min laptop tydligen ville gå och bli med sladd, då mikrofonen verkar ha tackat för sitt och headsetet blivit ett måste (Tänk ändå om alla telefoner hade haft Nokia 3310s livslängd.. #tillsdödenskiljerossåt).

Trasslar upp den blå headsetsladden, som jag så noggrant virat in för att försiktigt, varsamt och kärleksfullt placera i fickan i hopp om att kunna hålla den otilltrasslad (japp, det går, i allra högsta, grad att placera bokstaven O framför alla adjektiv.. punkt slut). Ett hopp som dock visat sig vara mot naturens alla lagar (#vemförsökerjaglura) då sladdtrasslet gång på gång är ett faktum.

Efter många om och men tummar jag mig till sist fram till ett nytt sms..

Hallå Hej !

Jo, en tanke slog mig just.. frukosten är helt klart det absolut bästa målet under hela dagen (å nej, du har faktiskt ingen talan gällande det känner jag).

Så vad säger du om att ikväll äta lite (..läs mycket) frukost?

Hinner inte mer än att, åter igen, omsorgsfullt linda den blå sladden kring telefonen, innan vibbrationen skakar igång och smssignalen klingar till, likt pricken över i-et.

Tittar ner på den lysande spruckna skärmen och kan i sms:et mellan sladdlängerna tyda 18.30.

(18.30.. undra om det bör tituleras som den senaste frukosten jag ätit.. eller tidigaste..?)

18:52 Med egenplockade solmogna blåbär, nybryggt te, nyskuren parmaskinka, vällagrad brie-, ädel- & prästost, uppskuren tomat, gurka och söt mango, salta kex och varma grova frallor, lyxig vaniljyoghurt, perfekt kladdigt kokta ägg, en redig klase vindruvor, en skål nötter och till sist givetvis mörk choklad likt kronan på verket så inser jag denna gourmé buffé lär få en livslängd så långt ifrån en Nokia 3310 man kan tänka sig !

//Elin

Inte varje dag man i liften, vid sin sida, får ett göteborgskex som lifhäng. Samt ner för backarna ta sig en och annan sväng.

//Elin

-       Alltså vi får helt enkelt ta oss ner en och en med tanke på lavinrisken, säger Andreas efter just läst av snötäcket med en spejande blick samt med staven erfaret hackat sig igenom diverse snölager (.. okej, de hade lavinkursen igår, så sådär överdrivet erfaret kan man då inte kalla det. Men dock mer kunnigt än min oexistentiella kännedom på det området).

Vi har stakat oss efter Fredrik som tog kommandot, efter liftavstigningen, till att denna fina dag uppleva nya orörda nedfarter (..jo jag tackar ja!).

Står med skidorna på skrå i vit porös pudersnö upp till pjäxkanten och ser hur Fredrik försvinner ner i ett rökmoln av snö och kvarlämnar endast ett jämnt dubbelspårigt ringlande spår ända ner till dalen. En efter en hänger de andra på i hög endorfinkickande hastighet.

-       Okej, Elin, din tur!

Det är utan vidare endast Andreas och jag kvar på toppen. Med skräckblandad förtjusning vrider jag till skidorna och börjar omedelbart, dock i viss mån kontrolerbart, glida nedåt. En kontrolerbarhet som i en rasande fart kvick övergår i någon form av okontrollerat skumpande & studsande överlevnadsrörelse där kroppshållning & stavkontroll ögonblickligen gick åt pesos.

(Hallå Gud, Elin här.. ja igen ja. Jo, jag kom osökt att tänka på det där med döden.. låt han inte kommit för att hämta mig än. Tack på förhand! #amen)

Snögia, tilltufsade och rosiga om kinderna är vi till slut samlade nedanför den värsta branten.
Alla barn var efter offpist åket lyckliga så det stort log,

alla utom Elin som istället var lycklig över att hon inte dog!

//Elin

Nae, du skämtar, har någon på allvar dragit magsjuka hit? Av alla tänkbara hemskheter de kunde släpa in i byggnaden (ja men förslagsvis böldpest, rabies, gonorré, rödahund, scharlakansfeber eller.. håll) så valde de magsjuka.. Mag-sjuka!

Jag knyter av upp de fuktiga svarta vinterkängorna (som under denna vecka känts oerhört missanpassade, med tanke på de plusgrader som smugit sig på, ja riktigt smusslat sig in i vinterlandskapet och förvandlat snölagret till någon form av krispigt skal av isighet.. ja lite som att trycka fötterna genom creme brule i varje steg).

Känner hur den stickande magsjukelukten riktigt angriper mina näsborrar och tränger sig upp i min hjärna där bilradions musik diffust kvarstår (så att Avicii tillsamans med magsjuk-klet liksom blandas till en salig illaluktande, upprepande & pumpande sörja, som man verkligen undviker att sjung med i..). Det vänder sig nästintill i magen på mig trots att jag gör allt för att undvika allt vad inandning med näsan heter, när jag i trappan tar mig upp en våning.

Väl där når spylukten sin kulm (som om det inte var illa nog innan.. jo jag tackar!) så den fräter till (..och där stupade Avicii. #mandown). Väl där ser jag sopsorteringesberget (som helt klart sett ljusare tider i sorteringsvärlden).

Halar upp det gröna A5blocket ur väskan och greppar bläckpennan (som givetvis behövs värmas upp genom lite kanelbulleliknande ringar i vänsterhörnet. #klassikern).

Hej i röran!

Här nedan är följande uppgifter & områden vi bör (läs SKA!) utföra städning (läs SANERING) av under dagen. Det tar blott 10min var om vi alla hjälps åt, men blir jäkligt bra! Så kan vi hädanefter försöka hålla kökets alla ytor lika snygga & fräscha som vi är!

MVH //StädHitler

Av alla tänkbara hemskheter de kunde släpa in i byggnaden byggnaden (ja men förslagsvis böldpest, rabies, gonorré, rödahund, scharlakansfeber eller.. håll) så valde de gamla sura oursköljda mjölk- och filkartonger... och fick på köpet Hitler efter sig.. (som ett kinderägg: först något gott, sen en stor besvikelse).

//Elin