eliveli.blogg.se

Tänk dig att någon stadigt greppat en gammal flisig solblekt balkongsgolvsplanka och dratt den med full kraft, i ett smackande ljud, rätt i ditt bakhuvud… upprepade gånger! I ett huvud som efter gårdagens alkoholintag så att säga redan hade ett saftigt försprång på huvudverksskalan.

Den värken.. ja den värken, hälsade mig hjärtligt välkommen till denna tidiga morgon (å nej, jag hade inte så mycket som ett uns alkohol i blodomloppet eller solblekt träflis i bakhuvudet).

Likt ett förstaklassexpoterat brev på posten fanns den där, Stans huvudverk. (Stans å stans, här i norr verkar man säga by till allt. Så helt enkelt byns huvudverk!  ..fast, det där lät ju bara så lamt.. som om en gammal solbiten rynkig same, i sin lilla bruna kåta, godhjärtat smekt min panna och jojkat fram en påsmygande huvudverk, inte alls i klass med den flisiga plank-daskningseffekten jag nu innehar).

Men lika oförklarligt som smärtan anlände, ja lika abrupt försvann den (likt barnskrik upphör när föräldrar blåser på nyuppskrapade knän),  när det plötsligt i mitt postfack låg annan typ av förstaklassexpoterat brev. Eller snarare ett paket.. närmare bestämt två! (#lycka)

Ett från mamma, till bredden fyllt av mörk choklad, grönt te och nya trosor.
Ett från pappa, till bredden fyllt av kameraremmar, minnsekort och nya hörlurar.
(..ja, mina fantastiska föräldrar ser helt klart olika på det där med överlevnadskitt..)

Känns sannerligen som mamma&pappa, även på långt håll, fortfarande kan blåsa bort smärta..

..fast nu i någon form av 2.0 version.

//Elin

-       Är det så att du är färdig, för om så är fallet kan jag ta över? säger jag och lutar mig försynt fram (i en rörelse som dock enbart utstrålar ”hej-jag-vill-inte-störa-MEN..”) till killen vid benpressen som just ska till att kränga av vikterna från benmaskinen på gymmet.

-       Ja, jag är klar ja. Den är uppvärmd för dig så att säga, svarar den stora killen med ett leende, reser sig från sittplattan och kvarlämnar en svettig rumpmarkering. (Är det så att säga för att märka revir som killar bojkottar hela ”torka av träningsmaskinen processen”, så att intresserade singeltjejer liksom kan följa sitt ögongodis maskin efter maskin, likt någon form av snitslad poängpromenadsbana av svettmarkeringar, där vikterna givetvis hänger kvar likt 1X2frågor? "Hur många kilo lyftes nyss här?")

-       Men vilken av vikterna vill du ha kvar? Säger han och lägger händerna på de runda något nötta 10, 15 och 20kilos vikterna som ostrukturerat hänger uppradade. (Som om han just intog någon form av start position för att, snabbt som blixten, ska kunna lasta om så snart jag, likt ett startskogg, gett den önskvärda vikten).

-       Nej men du, låt de hänga kvar, jag löser det, säger jag med vänlig ton.

-       De är klart jag hjälper dig, det är de vi killar är till för här på gymmet.

-       Nej alltså, det är helt säkert. Jag fixar det, säger jag ännu en gång, med ännu vänligare, dock mer bestämda tom (..ja det går att låta både vänlig och bestämd på en och samma gång..)

-       Nä men helt ärligt, du ska inte behöva slita med dessa, vilken vikt vill du ha?

(Okej okej, ja jag gav honom en chans..)

-       Ja men i så fall kan du få hänga på  10kg.. på varje sida.

I just det ögonblicket stack jag hål på den välpumpade, uppblåsta killen, som hastigt okontrolerat flög iväg, likt en ballong där det genom ett litet hål ljudande sipprar ut luft.

En ballong vi i benpressmaskinen aldrig mer lär se skymten av..

En ballong vars kvarlämnor endast hann bli en maffig rumpmarkering likt ett slutmål på dagens snitslade svettiga poängpromenadsbana.

//Elin

-       Har du sett, vilket jättelikt hål?! Utbrister jag i samma stund som jag till Lena langar fram den nyanlända vakuumförpackade Comté osten (ja jag vet att det kallas arbetsskada när man blir lyrisk över en sådan sak..).

-       Men oj ja! Det var som tusan, inte ett dåligt hål heller! Nå väl, det är ju kilopriset vi betalar för, konstaterar Lena och tar emot osten.

Just då sniker Mattias in i min och Lenas överraskade förvåningsbubbla med kommentaren:

-       Ja i andra sammanhang tar somliga betalt för hål. Faktiskt riktigt bra betalt! (behöver jag ens beskriva hans förnöjda och belåtna leende efter den där kommentaren..?)

Utan att ens hinna tänka efter så kontrar jag kvickt och hastigt med:

-       Ja men visst ja! Men du menar Marabou med sin 100g chokladkaka med luftbubbelhål i, som har samma pris som de normala 200g förpackningarna!  

(behöver jag ens beskriva mitt förnöjda och belåtna leende efter den där kontringen?!)

//Elin

Är det ens okej, eller kan jag bli dömd för hets mot folkgrupp..?

Nå väl, det får bära eller brista!!

Lämnar den väluppvärmda stolen bakom mig och rusar genom det glädjetjutande knökfulla totalsmockade lunchrummet (kan det ens finnas några arbetande kvar ute i butiken.. #intesåstorsannolikhet). Korsar mig fram till telefonen på bänken. Lyfter den vita luren och trycker vant *801, musiken slås av i butikshögtalarna och min röst tar vid:

-       ”Ett kundmeddelande! Vi vill bara meddela samtliga att Sverige just tog OS guld i herrarnas stafett. Å med tanke på detta så ger vi nu, till alla norrmän, extrapris på GuldNougat. Ja, så ni också någon gång kan få smaka på guld”.

...skakar om huvudet (liksom för att åter väcka hjärnan och än en gång fatta marken efter mitt korta dagdrömmeri) kommer på mig själv med att ha fastnat med blicken på datorskärmens OS visning från bordet bredvid (utan att egentligen ha någon som helst sikt).

Alla i lunchrummet glädjs åt Sveriges guld. Norrmännen i butiken glädjs istället åt Sveriges låga priser..

..tar en tugga till på min nu ljumna lunch och känner att jag nog gör bäst i att låta det förbli så.

//Elin

Vissa saker grubblar jag lite på (..ja okej, snarare mycket på.. för att inte säga ständigt på):

• Vem tror Gud på? (Har svårt att tro att det är på oss människor? För ja, det kan ju kännas hyfsat kört. #dagsatttänkaom)

• Hur är det att drömma som blinddöv? (Är det som att orörligt få sväva runt i någon forma av pastellfärgat ljussken där panflöjt diffust harmoniskt i bakgrunden spelas.. som du liksom varken ser eller hör..?)

• När övergick virus från att vara en folksjukdom till att bli ett datorproblem? (dock något man fortfarande helst undviker).

• Varför krävs det minst tre försök att plugg in ett USB-minne när det enbart finns två möjliga lösningar..? (#tredjegångengillt)

• Varför heter det utbildning, när man faktiskt sitter inne? (Borde det inte heta inbildning..?)

• Varför trycker man hårdare på fjärrkontrollen fast batteriet är slut? (..samt tar ur och vänder på dem, som om man då lurar batterierna att de nog ändå har lite mer krut i sig..)

• Vems befängda idé var det att stoppa in ett S i ordet läspa? (känns inte det bara så totalförnedrarnde? #hetsmotfolkgrupp)

//Elin

Av min & Annies exemplariska (dock långtifrån överambitiösa) lakansvikning, blev det idag konstaterat att skrubbens ytmått är som ett utsträckt underlakan..

på diagonelen..ett utsträckt underlakan på diagonalen.

#compactliving

//Elin

01:06 Hum.. någon tycks steka bacon en våning ner..

01:08 ..stora mängder verkar det som..

01:10 ..på snudd till tonvis..

01:12 ..okej, nu verkar vi snackar mastodontmängder(!)..

01:14 ..å har uppenbarligen inte hajat hur spisfläkten fungerar (#IQ-fiskmås)..

01:16 Tja Gud, kan du snälla svara mig på varför värme under alla omständigheter ständigt stiger? Känns såhär, just som jag ska somna, som en sjukt onödig finess du grejat.

#kurrimagen

//Elin

-       Alltså Elin jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Detta var verkligen inte med på dagschemat! Lovar ångestfullt dagens skidskolelärare Tobias när vi på skrå pö om pö försiktigt hasar oss ner för den svarta backen vi just av en händelse, såhär andra dagen på skidor, landat i.

-        Är det helt säkert att det går bra??

Jag lyfter försiktigt blicken, som vart fastsugen vid skidspetsarnas fotarbete, och tittar ner mot Tobias som redan hunnit hasa sig tio meter längre ner. Förflyttar dock blicken lika hastigt tillbaka och hojtar tillbaka:

-       Jo, men jag lovar att det går bra (så länge jag inte tittar ner!). Men tänk såhär Tobbe, nu får jag lära mig hur man går på skrå (samt att jag borde lytt rådet om att slipa skidornas stålkanter!).

Inte dåligt att på endast två dagar gått från grön backe till svart.. till att lyckats höja backens lavinfara från en svag etta till en skarp femma, med tanke på den snömängd jag hunnit skrapa ihop längst med dalsidans ytterkant..!

#mångsysslare

//Elin

21:47 Viker huvudet bakåt och möts av en gudomlig stjärnklarhet mot en kolsvart himmel. En stjärnklarhet likt ryska konståkningsklänningar, sådär överbelamrat glittrande gnistande av strass i en bländad mängd, som ändå inte kan få än att släppa blicken.
Känner hur bilens 27gradiga utströmmande hetta succesivt avtar. Som om bilen liksom pustar ut efter de 17minuter den i nollgradigheten fick förflytta sig mellan ICA och skolan.

Blundar och tar ett djupt andetag. Ett andetag där stillheten, tystnaden och natten fyller mina lungor.

Tänk att korta stunder av små simpla saker räcker för att mätta efterfrågan av livskvalité för en lång period.

//Elin

Men hjälp, vart är jag? Å ytterligare ännu mer hjälp, vart är alla andra?!

Yrvaket sätter jag mig långsamt upp (en kraftansträngning som tydligen var tuffare än mina tredubbla underställslager mäktade med.. #högsvettfaktor  ..förstår nu för övrigt begreppet VÄRMEstuga..). Upp på de tre trästolarna (så rumpan prompt & bångstyrigt glider ner i mellanrummet som bildats mellan sitsarna) som under obestämd tid tydligen fått agera min viloplats.

Tittar mig kisande runt och inser direkt att det inte är ett känt ansikte så långt ögat når (..okej nu har jag inte mina brillor på mig, så mina ögon når därför inte mycket längre än, ja men låt oss säga fem meter bort.. bortsätt om jag väljer att blunda med högern och dunderkis med vänstern då, ja då kan vi lätt plussa på en meter till! #skarpsyn).

Påbyltad i alla tänkbara lila & rosa underställsnyanser (ja jag är en sån som fortfarande anser att flickor ska bära rosa och pojkar blått. #konservativ #antikönsneutralt) faller polletten ner, jag skulle mot jobbet efter att ha lunchat med de andra.. jag skulle till jobbet MEN skulle ”bara” blunda två sekunder först..

Tack & lov för att längden på två sekunder inte ständigt är den samma!

//Elin

Trycker till på rutvevarknappen för bilens passagerarsäte (och ber en räsersnabb bön om att den inte frusit fast.. och sedan en ännu snabbare om att den inte väljer att strejka när den sen åter ska uppåt!) och lutar mig, i den mån det nu fastspänt från förarsätet går och höjer rösten:

-       Hej, det är inte så att jag hjälpa dig?

Den förvirrade tunnklädda pensionären tittar förvirrat upp på mig (..japp, hon kunde uppenbarligen utstråla mer förvirring än den hon just haft, som resulterat i min inbromsning i vägkorsningen).

-       Ursäkta, va? Nae alltså jag ska bara in till själva Åre.. men vet inte riktigt om det är ditåt.. eller om det kanske är ditåt, svarar kvinnan på sin breda väldigt krämigt grötiga skånska samtidigt som hon med hela handen fundersamt pekar åt höger och vänster.

-       Men hoppa in här i värmen, jag ska den vägen, så slipper du gå.

Men ett klick går vidrutan (thank god!) tillbaka till utgångsläget och bilen återupptar rullandet mot Årecity.

Denna eftermiddag dock med en förvirrad, tunnklädd skånsk pensionär som med båda händerna i ett krampaktigt håller sin hanväska stadigt i knät.

#haraldrigkäntmigsåskräckinjagande

//Elin

-       Vad duktiga ni är som tränat trots att det är så kallt i gympahallen (..minst sagt kallt då dubbla underställ och pälssulor blivit en avgörande överlevnadsoutfit), säger Viktoria som just kommit ikapp mitt och Annies lama lufsande från skolans gymnastikhall i februarimörkrets stjärnklara vinterkyla, som på bara några meter gjort vårt nytvättade hår till risiga frostiga istappar (..vilket osökt tar mig tillbaka till tiden då man försiktigt knäppte av sig cykelhjälmen efter att nyduschad ha cyklat till skolan i minusgrader, i sådan fart att håret krispat sig fast längst med hjälmens konvexa yta.. som resulterade i en minst sagt märklig frisyr innan upptinandet av håret startat.. #utåtsvängdatoppar)

Det blir tyst ett slag, Annie & jag tittar på varandra med en osäkerhet i vem som ska svara.. för att inte tala om hur ärligt svaret kommer bli..

Tystnaden bryts dock av mig..

-       Alltså.. man kan säga att vi kortade ner träningspasset en gnutta.. så ja a, vi la därför oerhört mycket krut på själva duschningen idag.

-       Men inte alls för att vi är lata (!) utan mestadels beror det på att duschen på vår våning är låst på grund av mögelskada, flikar Annie passande in.
(..vilket är i full färd att avlägsnas, genom vaktmästarens övermålning.. #litefärglösertydligenallt).

Helt klart ingen lögn.. men att vi enbart tassat ner till hallen för att i lugn & ro kunna dusch precis så länge vi vill.. (vilket vi såhär nyrakade, schamponerade, intvålade, hårinpackade, pealade, skrubbade, nagelklippta och insmorda inser blev 40min.. vardera!) var inget vi i våra krispigt frostskadade frillor valde att skylta med.

//Elin

På mage i sängen med den kraftigt brummande datorn framför mig (som uppenbarligen inte kan annat än att gå på högvarv.. liksom som gjort för att på momangen kola vippen #utbränd). Har just ögnat igenom en artikel om utländska turisters reflektioner över typiska drag de uppfattar hos oss svenskar (ja artikelvalet, som genast gjorde mig trettio år äldre, vart helt och hållet till 100% på mitt bevåg.. Å att jag sen i ärlighetens namn tyckte den var givande, ja då adderades ytligare 10år.. #65bast).

Men av artikeln att döma är några av våra gemensamma egenskaper följande:

• Lagar och förbud mot allt (..som vi ändå inte verkar följa)
• Snåla (..bortsett från 13åriga flickors sminkkonton)
• Går omkring i träskor & träningsoverall (..bättre det än norrmännens jättelika bebisoutfit #onepice)
• Dricker mycket (..bara för att vi försöker hålla jämn nivå med vårt matintag)
• Snusar (..  ...  ...ja.. ja jag har uppriktigt sagt absolut ingen bra förklaring på varför..)
• Kör Volvo (.. för att neutralisera vår snålhetsstämpel som uppkom på punkt två)
• Självmordsbenägna (..utlänningar bör inte ta ytryck som "men skjut mig!" eller "jag dör!" så ordagrant)
• Stela (..i Sverige är det kallt -> man bör ej stretcha när man är kall -> man blir stel #logiskt)
• Alla kvinnor är blondiner (..exotiskt! ..fast raka motsatsen så att säga..)
• Svenskar kan inte laga mat (kan vara därför arga kocken aldrig blir glad över vad han får provsmaka..)

Så på mage i sängen med den kraftigt brummande högvarvande datorn framför mig begriper jag att jag måste vara adopterad.

//Elin

Med den så gått som igenklibbade saxen klipper jag längd efter längd genom både bakplåtspapper och det pinfärska fruktskinnet (ja du läste rätt. Fruktskinn. Frukt-skinn. Kanske inte fasligt frestande och inbjudande godisnamn..).

Tre rediga klipp för att sedan sänka ner remsan för ett litet dutt i kokosen. Och sim sala bim, färdigt! (KajsaKavat, släng dig i väggen!.. Ja okej okej, det är hennes mormor som i ärlighetens namn gör de där polkagrisarna.. men släng henne i väggen då.. Eller nej, gör för i Guds skull inte det! Hon lär redan ha krämpor så det räcker..)

Måste erkänna att jag helt klart går från klarhet till klarhet i godistillverkningen efter några tappra försök att i kokos, samt klädd i två nummer förstora plasthandskar, doppa de klibbiga krusbärsremsorna.

(Ja jag blev lika förvånade som ni att krusbär faktiskt kunde brukas som någon form av förtäring och inte enbart som ”handgranater” vid krigslekar..).

Men en ”goodiebag” innehållande maskrossirap, torkade purjolöskbitar, äppleskivor, heta morotschips, egentorkat grönt mynta-te, sirap, torkade sockrade vinbär & lingon och givetvis mitt plasthandskehandgjorda kokosduttade krusbärsskinn(!) så traskar jag fyra timmar senare nöjt ifrån ÅreMathantverk. Traskar med en brun pappåse i handen som till bredden är fylld med 100 % handgjort ekologiskt.. före detta ogräs.

//Elin

Tungt och stumt tar jag motigt steg efter steg i den ofattbart långa, på snudd till ändlösa, trappan som går från bottenplan upp mot vindsvåningen (alla mina drömmar om att få bo i en vindsvåning har försvunnit tack vare detta trappåbäke).

Det känns varje gång som att bestiga mount everest när det är dags att börja den otroliga vandringen uppåt (ja ett trapp elände som man vill storgrina åt när man, lättsamt, skuttat ner alla våningar och väl nere inser att plattången ligger istucken i kontakten on top floor #perkele).

Väl uppe tar jag efterlängtat det sista drappsteger och svänger den snäva vänsterkurvan in mot korridoren där mitt & Annies rum ligger.
Men what?! Vad nu?? Stannar abrupt upp och noterar ett egendomligt skvalande läte från Annies toalett. Vänder på en milisekund om och rusar mot toaletten (ja okej, den är belägen två meter från trappan, så någon vidare fart på rusandet han jag ju inte få upp..).
Ska just till att öppna dörren för att agera vattenläckshjälte då jag i all hast hinner notera den upptejpade lappen på dörren..

Lika kvickt som superhjälteutstyrseln prydde mig, med både paljettglittrande mantel och åtstramande lacktrikåer om mina trappmuskelvader, ja lika abrupt gick även outfiten åt pesos..

Skenet ibland än snörpligt bedrar,

Men en etta på en vindsvåning, ja men det kan jag trots allt skryta med att jag har!

//Elin

Det är inte kallt.. inte kyligt.. inte krispigt..

Näe idag är det i ärlighetens namn en brutal, isande köldslagenhet vi får bekänna i gryningen på väg i liften som tar oss upp mot högzon!

De 25minusgraderna sipprar in och riktigt tränger sig över allt (detta trots mitt tappra försök att för någon timma sedan, i yrvakenhet, med mängder av lager på lager försökt överlappa och liksom fläta ihop alla underställ till någon form av extra hudlager..).

Värmen i sätet på sittliften har i denna tidiga stund inte riktigt vaknat till liv utan känns mer som det köldbitna skinnsätet i bilen som nyligen tog oss hit (ja jag vet, inte fasligt rutinerar att inte koppla in kupévärmaren denna kyliga och isiga morgon.. men av någon anledning kändes en utdragen morgonmysig frukost med lockande en att med isskrapan i högsta hugg bända mig in i den igen isade omänskligt kalla bilen..)

Vi glider ur femmanna liften (som uppenbarligen haft som morgonuppgift att den senaste stunden försöka ge oss alla en stadig och rejäl blåskattar..). Jag rättar till klädlagerna, grabbar ett stadigt tag i stavarna för att skjuta mig ifrån den mötta avstigningsplatsen.

Lyfter blicken och stannar med ens till (nå väl, med tanke på min uppstartningsförmåga av acceleration såhär på morgonen.. eller a inte enbart på morgonen utan i allmänhet, ja men då var den tvära bromsningen mitt minsta bekymmer.. så att säga).

Det är inte kallt.. inte kyligt.. inte krispigt.. Näe idag är det i ärlighetens namn en brutalt.. brutalt hänförande sagolikt vackert!

//Elin

Drar med pekfingret längst med överkanten på det försluten, handskrivna, kuvertet och sprättar försiktigt upp det. Drar varsamt ut de två hopvikta papprerna som ligger i och fäster synskärpan på den första sidan:

-       ”Elin, jag är verkligen så glad att ha en sådan solstråle som dig i mitt liv! Det betyder så mycket för mig att få vara med och stötta och uppmuntra dig, samt att återfå det stödet från dig”.

Det knyter sig med ens i min mage, tårkanalen börjar omedelbart producera hjärtliga känslor och första tåren börjar långsamt ringla nedåt längst med kinden..

-       ”Tycker det är riktigt grymt det du gör, släppte allt här hemma och bara drog. Lyssnade på magkänslan! Så jag vill bara uppmuntra dig till att fortsätta följa dina drömmar och inte låta någon hindra dig. Samt att du ser till att tiden uppe i Åre är ett tillfälle då du verkligen tar hand om dig själv”.

Snörvlandes viker jag åter ihop det fina brevet, sticker ner det i den flikiga kuvertöppningen och håller det hårt i handen när jag börjar traska från postfacket i skolreceptionen, upp mot min skrubb.

Avsändaren känner mig så väl. Vet att jag behövt fokusera på mitt förhållande med mig själv. Vet att aptiten till mitt liv vart försvunnen. Men vet även hur förhållandet i skrivandets stund var..

Status: lycklig !

//Elin

Hade vi i denna stund vart som ynka pyttesmå pygmémänniskor hade man kunnat tro att vi befann oss i en sån där halvt klotformad glaskula med kritvit konstsnö som just ordentligt skakats om och resulterat i en makalöst snövirvlande som följd.

//Elin

Trycker högerfoten kraftigt på bromspedalen så bilen abrupt saktar in längsmed den snöiga isvallen på E14, för att slutligen stanna snyggt & ”smidigt” (..ja okej, relativt smidigt ändå, med tanke på bilens okontrollerbarhet på det isiga underlaget).

Det tafatta, något slokande, vänstertummesviftandet upphör omedelbart på den liftande mörkhyade mannen i fyrtiotreårs åldern som sävligt tittar upp på mig, men ett ansiktsuttryck som ser ut att vara beslagtagit av jordens starka dragningskraft (..eller som om någon med en kraftig högtryckstvätt, dock utan vatten, blåser på honom från pannan till hakan..)

I samma stund övergår mitt muntra och glada morgonansiktsuttryck (ja jag tillhör faktiskt minoriteten i världsalltet som har ett sådant #kännermigunik) till att omvandlas till en total paffhet. Som om någon just givit mig en rak höger där en blåtira av total förvåning lämnats som ärr.

Den mörkhyade mannen (..med betoning på MÖRK. Ja men tänk er riktigt mörkhyad.. och liksom en stadig tre-veckor-i-thailandsbränna uppe på det. SÅ mörk) ser, med sina rödsprängda uppspärrade ögon, rak på mig.. och släpper inte blicken varken när ryggsäcken krängs av eller när passagerarsätets dörr sakteliga öppnas. 

-          God morgon i kylan! Ska du mot Åre? Utbrister jag glatt (i ett tappert försök att dölja min nyförskräckta vad-har-jag-gett-mig-in-på-känsla).

-          Oh, hellow. I don´t speak Swedish.. I’m from Kamerun. Are you going to Are? Frågar den något köldskadade liftaren, i samma stund som ansiktet går från visset till någon form av tyngdlös lycka (..utan tvivel sådan tyngdlöshet man kommer önska sitt rynkiga ansikte i 60års present.. #rynkfrihet).

Svårt att dra mig ur detta nu känner jag, i och med att denna väg enbart leder just till lilla Åre..

-          Ehm.. yes. Jump in.. But cane you sit in the backseat? Kontrar jag med, lägger huvudet på sned medan jag lätt klappar på den ”tunga” ryggsäcken som ”tyvärr” ligger på passagerarsätet bredvid mig, som ett tecken på att väskan är för otymplig och klumpig att förflytta.

En minut senare slirar jag åter ut på E14, med skidor & stavar i bagaget.. en glad förfrusen afrikan i baksätet och en morgonpigg öbo bakom ratten.

..lite som en mänsklig fruktsalladskompott i en silverskål med pinnar som ätverktyg kan man säga.

//Elin