Vaknade en måndagsmorgon och tänkte idag får det bära eller brista. 12timmar senare låg jag åter i sängen, uppsagd från jobbet, just antagen till en skola 100mil bort och halva lägenheten nerpackad packad i en trave bananlådor.
- Nä men dra me baklänges!! Det är ju i helsikes namn ingen snö kvar längre!! Va ska ja nuh ta me till när jah ska fara hemmåt?! Utbrister min kollega som just stövlat in i lunchrummet och nu halvt om halvt hänger sig över köksbänken och med högerhanden, likt en kepsskärm, kikar ut på det snöfattiga landskapet.
(Hade detta för övrigt skett i Skärhamn, på västkusten, så hade det istället reaktionen vart: ”Hare barn va snö här e!!”)
Jag avbryter tingsläsandet och tvärstannar, med gaffeln en decimeter från munnen, i mitt lunchätandet (och gör ett tappert försök att i mitt förstelnade och något chokade tillstånd balansera den saftiga kycklingen på gaffeln, som givetvis faller av.. kände på mig att jag borde tillagat en klibbigare sås.. #lättattvaraefterklok). Men en något skeptisk ”underluggenblick” beskådar jag hennes aggerande, som känns på snudd till någon monologisk enmansshow..
(Alltså.. gör man verkligen den jästen i verkligenheten? ”Kepsskärmstitten” alltså? Trodde helt ärligt den enbart existerade som rörelse till ”liten tomte kikar ut, haren skuttar fram så fort..”).
- Ja jah får helt enkelt ställa sparkhelvettet här å ta bussen. Så in i vassens retligt när jag nu, under en timma, sparkade me hit på mörra. En jävla timma tog det! En timma! Me bilen far ja juh hit på tio minuter. Ja å träningsverk i högerbenet kommer jah ju få till råga på detta också.
Tittar ner på kycklingbiten..
..ibland gäller det såsklibbighet.. ibland sparkhelvetten, men efterklokhet verkar då ständigt finnas. Vad det än gäller, vart man än kommer ifrån och vilket ordförråd man än besitter.
Har ni någon gång lyckats få en nymikrad (alltså dundervarm!!) ärta i fel strupe??
Inte? Ett tips: UNDVIK DET!!
Holy dear!! Det känns baske mig just som en brinnande kanonkula i snigelfart långsamt långsamt banat sin väg längst med strupen. (..tja, kanske inte kanonkula.. men i vart fall som en puttkula. En brinnande puttkula).
Ett makalöst hostanfall påbörjades, som hade kunnat leda till min död (”typ”) och tårarna pressas fram.
Lutar mig framåt, sätter händerna på knäna, tar ifrån tårna (eller till och med ännu längre ner än ifrån tårna. Typ från.. från Kina!) och hostar till.
Ut flyger då en liten liten, oskyldig, russinformad ärta och landar på köksbänken i lunchrummet.
Å där ligger den nu stilla, oskuldsfull och helt omedveten om vad den just förorsakat.
Greppar hårt gaffeln, trycker till och lyfter nöjt upp fångsten jag just spettat. Stoppar åter in den i munnen och tuggar till.
Mosar in hörlurarna i öronen, pluggar in sladden i min rosa Samsung telefon (korrekt läst, Samsung. Sam-Sung. #antiiPhone), sätter telefonen på flygplansläge för att den kommande timmen helt totalt få vara i min egen lilla bubbla. Ja, men som att få springa, eller snarare sväva fram, lätt ovanför marken, med huvudet i en radiostyrd heliumballong, som är inställd på att ta mig helt ostört en mil i kuperad terräng.. (låter baske mig riktigt DiLeva flummigt, men ändå hyfsat graciöst).
Fast.. frågan är dock hur mycket motion jag i själva verket fått ut av den där löprundan i så fall.
Tar ett djupt andetag och ger mig iväg. Ut i skogen, ut i kolsvartheten och in i min rofyllda heliumballong (som efter tjugotvå sekunder inte är så vidare rofylld längre, med tanke på att spotify listan, vid namn ”Jag-ger-dig-träningsverk”, spelas högt och låt nummer fjorton pumpas tungt ut om och om igen. Ja jag är inte så lite nördig när det kommer till att springa i takt till musik. Så, tack nummer fjorton för att du pulserar likt mitt löparsteg).
Tyckte de första fem kilometrarna att det var riktigt mörkt, MEN när jag nu svängde av, in på den smala skoterleden så insåg jag att det kunde bli mörkare. Mycket mörkare.
Dör min pannlampa nu.. ja men då dör, med största sannolikhet, jag med. Troligtvis på grund av att jag inte kan hitta ut. Det skulle då inte förvåna mig om telefonen i samma stund även skulle se till att låsa sig i det där nedrans flygplanslläget så jag inte ens skulle kunna ringa på hjälp.. då har jag liksom inte så många fler livlinor än att fråga publiken kvar.. å ja… det känns som ett skapligt osäkert hjälpmedel med tanke på att det inte finns någon mer än jag här. (”Här” inkluderar alltså enbart de två kvadratmetrarna med ljus som pannlampan åstadkommer. Vad som där emot befinner sig utanför ljusskenet, ja det kan gärna få stanna där tack!).
Genom tappra försök har jag nu lyckats tämjt mitt rusande flås, till att ha hamnat i någon form av andra andning (vad händer förresten när man hamnar i tredje andningen? Vet man det? Har ens någon sprungit så länge..?).
Allt känns (i den mån det nu är möjligt) kontrolerat. Tills det plötsligt dyker upp ett träd (ja, jag är i en skog, å trots min heliumballongs bubbla så är jag fortfarande medveten om att det faktiskt existerar träd i mörkret utanför). Tvärs över vägen har en mastodont gran lagts sig efter stormen.
Tvärstannar (så det riktigt visslar som fötterna, sådär som i actionfilmer när biltjuvarna tvärbromasar).
Det är som att heliumballongen spräck, den ansträngda andningen upphöt och blixtsnabbt återgått till viloläge och att musiken tog slut.. Som om jag för ett tag sprungit från verkligheten, men nu sackat av så pass mycket så den kommit ikapp mig..
Kravlar mig förbi bjässe granen, trycker åter igång nummer fjorton och seglar iväg i min ballong. Just me, myself and I.
Det är lördag, det är för min del arbete på schemat och det är full fart i delikatessavdelningen.
- Nu tror jag absolut att det var min tur ja! Utbrister en kvinna i 30års åldern, kommer småspringandes viftande med sin gula nummer lapp i högsta hugg (till kösystemet som för övrigt vart ur funktion i två veckor nu), som att döma på pälsvästen, de matchande pälsstövlarna samt det chicka Burberry-skärpet markerande i midjan, lär vara från Stockholm (nej jag har absolut inga förutfattade meningar om nollåttor.. ”inte alls”).
- Jo jag skulle vilja ha tunna skivor av den där magra Magnifico salamin, och sen undrar jag även om ni har ost med max 10% fetthalt här i disken? Gärna krämig och smakrik. (..10% och krämig.. det är som att köpa en epatraktor och förvänta sig att man rullar ut med en Ferrari från bilfabriken).
Börjar i vilket fall som helst skära upp den magra salamin i lövtunna skivor, precis enligt önskemål (alltså en sådan här skiva, som är så gott som genomskinlig, kan ju knappt överstiga en fetthalt på 0,1%. En skiva 10% ost på det, förmodligen på ett tunt tunt surdegsbröd, å BAM (!!) så har du skapat dig något av det torraste du kan äta. Farväl LCHF! Kan för övrigt tänka mig att det är svårare att svälja än ren kakao). Hör samtidigt hur kvinnan fortsätter prata, nu med sin dotter:
- Du förstår, äter vi mindre fett så håller vi oss smala, slanka och sunda..
Skivar klart dietdamens beställning, räcker med ett leende på läpparna över paketet och övergår sedan till nästa kund.
- Jaha, nu vart det jag ja. Jo jag skulle vilja ha en fet å go salami. Man måste ju bunkra upp för att klara vinterkylan här förstår du. Säger mannen i 50-årsåldern, ler och blinkar till med högerögat samtidigt som han klappar sig lätt på magen, som liksom stramar under den stickade ullkoftan (som säkerligen inte stramade riktigt lika hårt när den inköptes någon gång under 70-talet.. undra om man helt ärligt verkligen ansåg orange, brunt och bege kändes piggt & fräscht då..?).
Från anti fett till fett i överflöd,
det som är ”big no” för den ena, blir för den andra ett levebröd.
Det som just vart rätt att äta blir på en sekund helt fel,
kosthållningar högt & lågt känns mest som ett sanslöst i-landsvel.
Att svält leder till att folk dör i världen, ja vitt & brett,
Då känns det sjukt att vi ens diskuterar om det är rätt eller fel med att få i sig fett..
Klockan slår 16:50 (okej den slår väll inte så dags.. fast å andra sidan, hur många klockor slår över huvud taget nu för tiden. Det är bara att inse att världen utvecklats och utrycket ”Klockan slår” inom kort kommer gå i graven och ersättas med ”Klockan vibrerar”. Ohya.), vilket innebär att jag, inom 10minuter, redan arbetet klar för dagen. Hur kan det komma sig att tiden går så olika fort beroende på vad man sysselsätter sig med.. Jag menar 10 minuter på morgonen är verkligen så långt ifrån man kan komma de 10minutrarna i telefonkö (med det lugnande 30sekunders panflöjt spel som körs på repeat) i väntan på att komma fram till vårdcentralen. Känns nästan som dom i själva verket inte vill att man ska kunna nå dom, så de skapat en fejkat panflöjts-telefonkö i hopp om att vi på andra sidan luren ska få skavsår i örat och lägga på..
- Elin..? Hallå Elin??
Tar, av Toves rop bortifrån orderdatorn, åter mark från mitt dagdrömmeri och ruskar till på huvudet (som om det skulle hjälpa till att återuppliva.. eller a, väcka upp hjärnan igen.. skulle inte tro det!).
- Va? Ha? Jag??
- Ja, det är telefon till dig. Anna vill något.
Tove kastar över telefonen som jag snyggt fångar högt över huvudet med vänstern (..föreställ er det helst så, å glöm att jag i själva verket fumlande fångade den i båda händerna efter att taget emot den med bröstet).
- Jo, jag tänkte på det där ombygget som killarna skött i avdelningen för finkem.. Det hade nog behövt justeras liiite.
Likt två fån står vi här nu, Anna men händerna bekvämt vilande på höfterna och jag med ena armen korsad över magen och hakan vilande i den andra och bara beskådar hyllan, ovetande om hur vi ska förändra.. om vi ska förändra..
..för på något vis har äntligen killarna visat vad vi tjejer verkligen (!!) är värda!
Ja jag vet jag vet, lite bittert kanske det lät. MEN det var hur som helst ingen upptejpad, anonym, argbiggelapp. Nix, dagens facebookmeddelande till alla på skolan var inget annat än ett stycke vänlig information samt ett erbjudande om en hjälpande hand.. (”typ”)
”Nä men hej & hallå alla !
Jo det är så att efter att vid 06:00 i morse mötts av Andra världskriget i köket (yes, ett smärre bombnedslag) så har jag förstått att många av er inte bott hemifrån tidigare, och är alltså vana vid att disken bara spårlöst försvinner efter maten. Men se ni, det är inte riktigt så, utan det är troligtvis lilla mammsen som vart i farten förstår ni!! (Hör & häpna!!)
Så på grund av att ni nu säkerligen befinner er i ett chocktillstånd över denna fasansfulla nyhet så kan jag mer än gärna visa er hur det går till när man flyttar stekpannor/kastruller från spisen, vart kompost och sopor ska sorteras, vad en diskborste & diskmedel är, samt hur man använder detta, vart sakerna kan tänkas stå i skåpen (ja tro det eller ej, men vi har köksskåp. Hurra!).
Tar er sedan mer än gärna(!!) med på en guidad tur till städskåpet (ja hoppsan, ett sådant finns visst med!). För att till sist avsluta resan vid anslagstavlan där städschemat hänger som ska följas minst två gånger i veckan.
Du som sitter och läser detta kanske tänker, "Ja men jag ska ju använda det inom 12 timmar ändå, då behöver jag varken diska min oljiga kastrull, plocka bort den intorkade spagettin från spisen, eller ta bort stekpannan med 1dl stekt gul lök i.."
En liiiten tanke till då bara:
Skulle det i så fall betyda att vi som dagligen duschar inte behöver skrapa undan vattnet? Vi kanske inte ens behöver stänga av duschkranen då, eftersom vi ändå kommer använda den inom 12 timmar..? Eller?
Fridens Liljor & Mycket glädje till er alla !”
… inget annat än ett stycke vänlig information samt ett erbjudande om en hjälpande hand.. (”typ”)
Hej Gud, det var bara jag igen. Ville väll egentligen inget märkvärdigt så.. men när jag ändå har dig på tråden så hade jag uppskattat om du tog mig levande genom denna sex och en halv kilometers långa bilresa.
Det hade liksom vart bra om du förslagsvis kunde se till att pansarplåten av frost som klär insidan av Daniels, halvt om halvt kvaddade, lilla gula bil liksom smälte. För sikten ut är.. ja, men låt oss säga hyfsat minimal.. tror till och med att jag skulle kunna dra det till att kalla den ej existerbar.
Å med tanke på att Andy i baksätet, med sin telefon, är fullt upptagen (inom kort troligvis även panikslagen) med att boka en biljett till tåget som går om nio minuter och jag sitter här fram, spänd som en fiolsträng, med hårt slutna ögon och bedjandes.. så räknas vi nog knappast som några tillförlitliga håll-utkiken-hjälpare..
- Vill du det??
Jag rycker till och liksom vaknar upp ur mitt stela bedjande fiolsträngstillstånd och får häpet ur mig:
- Oj va, vad sa du Daniel..?!
- Jo jag sa att det är ju Nobelmiddagen här i nästa vecka och jag undrade om inte du & jag kunde gå ihop? Om du vill alltså (?)
Å någonstans där, mitt i lyckan av att över huvud taget lyckats fått en bordskavaljer (grämde mig för övrigt så för att behöva skriva upp mig på bli-ihopparad-med-en-annan-singel-till-middagen-listan), ja någonstans där försvann pansarplåtsfrosten..
..i vart vall från min tankeverksamhet.
Kände att det idag var dags. Dags för att ta mig till verkstaden med det kära vrålåket (med andra ord farmors silvriga trasiga SAAB som i nuläget känns så långt ifrån ett vrålåk som är tänkbart. För helt ärligt känns inte 30km/h på en 90 väg så party. Okej okej, jag erkänner, den går att maxa till 50km/h, men någonstans där & då tar liksom autopiloten igång och fixar bilen i ett skönt jazzande gung, side to side. Motsattfil till dike, dike till motsattfil.).
Raggade därför upp en cykel för den kommande returfärden (med tanke på att bussen enbart verkar gå en gång per dag, om man har tur, så kändes cykeln som ett säkrare kort). Fick tag på en 21växlad lila cresent som längdes in den i bagaget (..slängde går även väldigt bra att tolka lite som att jag konkade, lyste, mixtrade & mosade in den i bagaget. Ha gärna lite livlig fantasi där så blir det liksom mer smidig än den verkliga bilden av hela situationen).
Rullade till slut på stora vägen efter lite rutskrapning (med betoning på LITE, med tanke på att jag är för kort att nå hela över hela framrutan.. Finns chans att det kan bli ett problem i vinter inser jag. Det är vid tillfällen som detta jag saknar min lilla mini Toyota. Den passade liksom mig som handen i handsken. Denna bil känns mer som.. ja, som en begagnad boxningshandske. Stor, klumpig och trasig).
Efter bilfärdens jazzande-nära-döden-upplevelse, befinner mig nu i verkstaden, med bilen högt uppvevad ovanför våra huvuden. Mitt och mekanikern (som för övrigt inte kan vara äldre än.. ja men max 10! Hum.. tydligen lagligt med bararbetare såhär långt norr över. Där ser man.. #meränvadjagvisste).
Mekanikern petar, knackar och vrider lite på bakhjulet, drar upp kofoten (Ja! KOFOT! My loard! Han är ingen barnarbetare, han är prao! Han måste vara prao!) och höjer rösten och ropar, på grov norrländska, till sin kollega:
- ”Jo men visst, detta vart juh precis som jah trott. Helt å hållet söndervittrat. Det blir bare att byte allt ja. Precis som för bruden med BMWn. Ja hon som bare klarade 30km/h innan den jazzade iväg från sida till sida längt me vägen ja”.
Jag hajar till, samma som mig! En brud, med en jazzande bil, som ballar ur i hastigheter över 30km/h.. men ..men varför fick hon en BMW som vrålåk när jag fick en SAAB..?
Valde man det i samband med riksdagsvalet..? Jag skulle helt klart inte röstat blankt.. kände det på mig. #typiskt
Vissa dagar är det som om hjärnan inte riktigt är med. Som om man vaknat på morgonen med den fortfarande sover. Som om du kliver upp ur sängen men den ligger kvar. Som om.. äsch ni fattar grejen.
Ungefär så.. nä ganska exakt så kändes det i morse.. eller närmare bestämt hela denna dag!
Att plugga i detta hjärnlösa tillstånd kan jag, såhär efter egna dagsfärska erfarenheter, inte rekommendera. Inte alls faktiskt. Allt känns liksom så mycket viktigare än själva studerandet.
Ni vet, man läser samma mening om och om igen (för att först efter sjunde omläsningen inse att man fortfarande inte förstår meningen med den där förbaskade meningen).
Man ertappar sig själv att klicka runt på youtube (när det egentligen bara skulle googlas fram ett ord till arbetet).
Man kan plötsligt inse att man står och frostar av frysen (något som plötsligt blev extremt super viktigt att göra just exakt i den stunden).
Man kommer till och med på sig själv med att med olika färger på överstrykningspennor skriva sin signatur på pappret som skulle vart till en informerande mindmap (det är ju alltid bra att ha övat om man skulle bli känd någon gång.. eller dog det där med att samla autografer ut på 90-talet? Det kanske gick i graven samtidigt som Dateparfymen, CD-singlarna för 29:-, roll om läppglansen, Vengaboys, buffaloskorna, Aqualemone-tröjorna, träningsbyxorna med tryckknappar längsmed benet, pottfrillan med mittbena, filofaxerna, neonfärgerna och mini ryggsäckarna..).
..eller ja, så kan man komma på sig själv med att helt plötsligt, i skolbiblioteket, sitta och digga med i en avdammad 90-tals hit från Vengaboys (..som för övrigt gled raka vägen in på min Spotify lista med ”Skämsmusik”. Jag vet att ni med har en sådan!! Där Carola hamnar. Där Disney hamnar. Där One Direktion hamnar. Där.. äsch ni fattar!).
Sitter på toaletten med datorn i knät (å nej, jag uträttar inte mina behov just i denna stund. Nix inget skiteri här inte. Trodde ni hade så pass bra koll att ni var välmedvetna om att vi tjejer inte gör sådant, över huvud taget. Vi puffar dock titt som tätt ut små rosafärgade, hallondoftande, glittermoln som stiger i skyn och omvandlas till regnbågar. That’s it).
Jag menar konstnärer väljer plats för fina motiv, fotografer för bästa ljuset och musiker för bästa akustik. Jag valde just toasisten för mitt skriveri. #kandomkanjag
..låter nu som om jag håller på med någon form av estetiskt skapande från toastolen i mitt två kvadratmeter lilla, gulmålade, badrum. När jag i själva verket enbart behövde en mer komfortabel position än att med vänsterarmen, agerande likt ett mobilt datorbord och högern som sköter tandborstandet, stå i handfatsrummet (yes, jag och Annie har ett handfatrum. Tre handfat i ett rum som är större, ljusare och bättre isolerat än vår skrubbar tillsammans.. Ja de där handfaten vet inte hur bra dom har de. #lyxliv ).
..kan inte fatta att jag just gjort ett helt dagsinlägg gällande toaletter och handfat. Nu förstår jag innebörden av ordbajseri.. bokstavligt talat!
Japp, jag är övertygad! Helt bombsäker till och med! Intagningsprovet för att få dema mat i en livsmedelsbutik måste helt klart vara att ”kapabel att tala nonstop”. (Tänk er lite som ett sånt där färgglatt gratulationskort som ettrigt spelar när man öppnar det.. men som fortsätter spela när du stänger det.. å som fortsätter spela när batterierna är döda. Ja men just exakt så är beteendet).
Är i full färd att sätta gaffeln i den nymikrade lunchen (som blev tokvarm! Fasligt fräs i denna mikron! Det är bara att inse att en minut inte alltid är samma sak som just en minut. #dagenslärdom), då jag inte kan undgå att höra ”sopp-demar-mannens” predikan från bordet snett till vänster om mig:
- Tycker ändå det är bra synd att strippklubben, bredvid kyrkogården, i Mörsil bommar igen. Jag menar de där två balthororna i kaninpäls, högklackat och kjolar som slutar vid sexsnåret måste ju också få sin inkomst. Men snacket går ju i byn att det ska öppnas en ny, i en lada. Lite synd tycker jag ändå.. Det var ändå fint på förra stället, stort dansgolv med runkbås runt om..
En pinsam tystnad uppstår mellan han, de tre kolonialkillarna på det tredje bordet och mig (som nu sitter med en tappad haka någonstans vid naveln).. ”Sopp-demar-mannen” fortsätter dock (likt gratulationskortet som jag vid det här laget hade velat stängt igen för längesedan! Ja men till och velat skicka retur på.)
..sa jag förresten att jag är från Mörsil??
(Tack & lov för att min lunch blev så pass varm att jag har den att skylla på när jag hostande halvt håller på att kvävas av mannens predikan! Okej, jag spädde på händelsen lite extra med att vifta med vänsterhanden framför min öppna mun, likt någon form av kyleffekt, för att förtydliga min täckmantel över mitt chocktillstånd).
Intagningsprovet för att få dema mat i en livsmedelsbutik måste helt klart vara att ”kapabel att tala nonstop & tänka med sin snopp”.. Japp, jag är övertygad!
På raden där det står ”Vad är du rädd för?”, som alltid finns i sådana där klassiska ”Mina vänner böcker” (som jag tyvärr aldrig var tillräckligt populär i ”bästisrankningen” för att få skriva på någon av de 10 första sidorna i..), på den raden ska jag, i vilket fall som helst, från och med nu alltid skriva ”Sms”. Jag är rädd för sms.
Eller a, kanske inte själva smset i sig (..nog för att vi på skolan har så pass lite kontakt med omvärlden, men det är inte så jag börjat bli skrämd av livstecken på annat håll.. inte än). Men varje gång det vibrerar till rycker jag till och hjärtat gör en volt (slår liksom knut på ven, artär och aorta. Ett sms till och mitt hjärta blir likt en gigantisk råbansknop..)
Med ett nyinkommet mms från mamma i min hand, ett hjärta likt en råbansknop som slår i hundratio och ett stort leende på läpparna, så inser jag.. det vart inte bästisrankningen som avgjorde att jag hamnade långt bak i Mina vänner boken.. Kan dock ha vart min estetiska stjärnritarförmåga tillsammans med min handstil som ställde till det (#oläslig)
Inser även att mycket kan hända på 13 år..
..meeen att min handstil tyvärr kvar består.
Med enbart fingertopparna lirkar jag försiktigt upp telefonen ur bröstfickan på min svarta dunjacka (å här med adderar jag ”mycket fingerfärdig” på mitt CV. Nice!), allt för att undvika att november kylan sipprar in vid mudden och långsamt förfryser mig till döds.. ungefär så i vart fall. (..det var även, i allra högsta grad, för att jag inte hade mäktat med ännu en genomgå av en reparation för sprucken glasruta på telefonen.. helt ärligt gör det nog medvetet inte telefoner likt Nokias 3310 längre pga att man då aldrig hade behövt köpa någon ny.. EVER!).
Drar med fingret över skärmen (som har den där ettriga spricka som givetvis uppkom enbart två dagar efter att den återkommit från reparationen.. vart är 3310 när jag behöver den som mest??), låser upp skärmlåset och söker mig in till ett tomt sms:
”Ledtråd 1: Det är varken fågel eller mittemellan, utan fisk..”
”Ledtråd 3: Blåa utemöbler..”
”Ledtråd 4: Höger om ytterdörren..”
”Ledtråd 5: I din hand!”
Blåser värme på pekfingret (för att över huvud taget kunna trycka på sänd ..inte ens kyla är telefonerna kapabla till..#jagsägerdådet), skrollar bland kontakterna.. A.. B.. C.. Där! Calle!
Ett litet tryck och smset försvinner iväg.
Huttrande, småspringandes, fortfarande med fingrarna instoppade upp i jackärmen, tar jag mig från Calles förstutrapp till farmors iskalla (och nu även autopilotstyrda) bil. Känner mig som en hemlig agent, som just lämnar en tickande bomb bakom sig, när jag sladdar iväg från grusuppfarten! (Hade vart bra om ni får den bilden i huvudet.. känns liksom lite fräckare än hur det i själva verket var.. med tanke på att jag i 30km i timmen sladdade iväg i farmors gråa, trasiga, SAAB.. å där kvarlämnorna inte var en bomb utan en bilnyckel under en tegelbit, samt en strut med tack-för-lånet-av-vrålåket-choklad.. ).
#hoppasniharlivligfantasi
Här sitter vi nu likt två förvuxna barn i myskläder, ihopknödda, väl nerbakade bland täcken, filtar och en rykande tedoft. Hela Annies nedsläckta skrubb är FULL av värmeljus (..med andra ord åtta värmeljus.. Ja men det finns ändå lite fördelar med att bo i en skrubb, det krävs liksom så lite material för att få det att kännas mäktigt. Se bara på min ”master bed” i skrubben, tar upp en tredjedel av rummet, mäktigt som tusan!! ..men som i själva verket är en låg, nött, 90 säng med en oskön sliten grop i mitten som gör att hur jag än vrider och vänder mig så slutar det ändå med att jag hasar ner i den där gropen).
På högen av kuddar, likt en hemmabyggd kungatron, i den skavda 60-tals fåtöljen, är datorn nu perfekt stationerad framför oss (tur är väl det, för den där kungatronen är då verkligen allt annat än ett gediget bygge, de vill jag lova).
Ett litet klick på play och ett bekant surrande ljud hörs när youtubeklippet med det första avsnittet ur Pelle Svanslös julkalender drar igång.
Vi kurar ihop och lutar oss tillbaka mot furuväggen (..av någon egendomlig anledning tyckte vaktmästaren tydligen att furu var party (#bordevarastraffbart) och valde därför att inte måla Annies skrubb ljust i samma veva som mitt gjordes, way back in time. Så man skulle kunna säga att vi nu liksom sitter i en helt furubeklädd bastu. #sauna).
Hum.. undra för övrigt om man kan vara allergisk mot furu (får googla det) .. för i så fall är jag det.. från och mer nu. #eksem #kväljningar #intolerant
07:15 Svänger just den skarpa högerkurvan från skolans nedförsbacke och gasar upp med farmors monster SAAB ut på E14 (ja mamma & pappa ansåg inte att min pyttelilla mini Toyota skulle klara vinterväglaget här.. eller som pappa så fint utryckte det: ”krockar du med din bil blir det absolut inget kvar, totalt mos” ).
Trycker till på faspedalen, 50km/timme.. som blir 70.. och som till sist landar på 90. Åh vad jag saknat detta, ensamheten i bilen tidiga mornar med P3 som sällskap. Höjer volymen lite extra, lutar mig lätt tillbaka och drar till sist igång stolsvärmen på max (ja men det där med att det i farmors bil har iskalla skinnsäten, som bidrar till blåskattar, var tydligen inget pappa hade i åtanke, vid bilbytet).
Morgonpigg som jag är sitter jag och småskrattar åt skämten som dras på radion (måste se oerhört lustigt ut i backspegeln på bilen framför.. jag menar här sitter jag i en tom bil, skrattar och sjunger med högt. Känner till och med dagen till ära att jag hänger med i de allra högsta tonerna i varje låt, långt ifrån PipLiserösten jag brukar besitta.. Är dock ytterst tveksam på att jag hade fått medhåll om till en blivande sångkarriär om jag haft medpassagerare med mig..).
Men vad nu..? Vad gör bilen?? Eller vad gör jag?? Eller rättat sagt, VAD GÖR BILEN SOM INTE JAG GÖR?! Vart sitter autopilotknappen som jag måste kommit åt? (..inte visste jag att farmor hade sådana finesser.. kan hon ha vart någon form av hemlig agent i sina ungdomsdagar..? En agent i en SAAB kombi.. Ja men varför inte, praktiskt med mycket bagageutrymme för vapen å ammunition. #måsteheltklartfråga).
Jag sitter, spänd som en fiolsträng, med spikraka armar och hårt knutna händer kring den kalla ratten (varför glömmer jag alltid vantarna!), kör med andra ord spikrakt fram.. men bilen glider i sidledes. Först mot diket, för att sen i sista sekund göra en manöver och glida in i den motsatta filen (INTE läge att ta de högsta tonerna i ”En slank han dit, en slank han hit, å en slank han ner i diket”!).
Släpper på gasen och fartmätaren dalar långsamt långsamt.. tills den åter är tillbaka i 50km/timmen. Återfår kontrollen men känner mig direkt som morgonens hatobjekt av övriga medtrafikanter på 90vägen.
Så att gasa upp till 50, köra 500meter, för att sakta in och köra in på en busshållplats, för att där kunna släppa förbi svansen av irriterade fyrhjulsdrivna King Cabs.. ja för att sedan åter gasa upp till 50 blir liksom ett givet mönster för mig såhär på morgonkvisten. #vadgörmaninteförhusefriden (..eller snarare vägfriden..)
Det där med att skynda långsamt är något jag såhär i farmors monster SAAB, på väg till min allra fösta arbetsdag på ICA i Åre, nu förstår begreppet av. Å ja visst dom kanske har sprillans nya fyrhjulsdrivna King Cabs att bröta förbi med.. men autopilot det har dom då inte.
#who'sthebitchnow
Efter att, tredje dagen i rad, doppa min gröna tandborste i den, skrynkliga och nu även uppklippta tandkrämstuben så blir jag lika positivt överraskad över att borstet fortfarande blir lika kletigt (ja jag vet, jag borde köpt en ny tub för längesedan.. #haraldrigtidigarekäntmigsåekonomisk).
Stoppar in borstet i munnen och börjar kring vevandet, samtidigt som jag i mörkret tassar mot toaletten.
Slinker in och stänger igen dörren bakom mig (å nej jag låser inte ens.. jag menar hallå, sannolikheten för att datorspelskillarna en våning ner skulle orka pallra sig hit upp är.. låt oss säga att den sannolikheten är lika stor som att jag imorgon skulle vakna upp till ett landskap likt Bahamas.. Gode gud låt det förrestan ske! Å låt sen gärna värmen stanna kvar om alla palmer, kokosnötsdrinkar och sandstränder behövs plockas bort när dagen lider mot sitt slut. #amen).
I det två kvadratmeter lilla rummet sitter jag nu, med handfatet som stöd för högerermens tandborstande (..armen jobbar dock inte så mycket. Den är helt still faktiskt.. utan det blir mer en nickande huvudrörelse för bästa tänkbara borstning i detta trötthetsstadium).
Har just rest mig upp och är i färd med att hitta brallorna nere vid fotknölarna när det plötsligt, efter ett pysande ljud (lite som när man slänger vatten på en het, HET, stekpanna.. som man ju så ofta gör) så svider det till. En brännande, ilande känsla sprider sig från baken genom hela kroppen.
I den kolsvarta, två kvadratmeter stora, toaletten så står jag nu med ett skållhett element bakom mig, en bultande svidande brännmärkt högerskinka, ett par mysbrallor halvt av / halvt på, samt med den gröna fortfarande kletiga tandborsten i handen.
..inser att jag aldrig hade stått här likt ett fån om tandborsten från första början kommit upp okletig från den avklippta tuben..
..å här med blev dagens i-landsproblem för dryga tandkrämstubar.. (..lite som Stockholmare: små paket, men oerhört dryga)
Sitter i skolans bildsal och beskådar mitt religionsboksberg som jag just travat upp framför mig (känns lite som att titta på Kebnekajse).
Det är söndag, klockan är strax 11:00 och allt är tyst och lugnt (såhär på en plats där medelåldern ligger på.. tja men låt oss säga, 21.. ja då är liksom hela söndagen lite som lugnet efter stormen.. döden efter andra världskriget.. eller sömnen efter en veckas vakenhet.. kalla det va du vill. Öde som tusan är det i vilket fall som helst).
Det är farsdag. Å för första gången på alla år befinner jag inte mig just där jag idag borde. Med min familj. Med min trygghet. Med all värme & kärlek jag kan önska mig.
Istället får jag uppleva raka motsatsen.. Öde, ensamhet och kyla.. (och ett jäkla Kebnekajse av Hinduism & Buddhism på det..) .
Det plingar till på telefonen. Ett MMS från mamma.
Hela familjen är samlad till fika.
Plötsligt känns 100 mil så mycket närmre. Plötsligt känns tryggheten, värmen och kärleken så påtaglig.
Plötsligt känns Kebenekajse framför mig mer likt Lilleberget (..som för övrigt inte ens kan klassas som ett berg, utan mer som en minimal kulle, placerad framför mamma och pappas hus där vi åkte pulka som barn.. åkte och åkte, vi fick mer eller mindre putta varandra, i två centimeters snölager, de tre metrarna från toppen till slutet av ”berget”..).
Anamma ni andra vilodagen ni, jag har ett berg att bestiga!
Bänken i utvisningsbåset känns isande kall genom de tunna tajtsen och isar enda in på rumpan. (Gör några tappra rumpknip för att åter få igång cirkulationen, samtidigt som min tankeverksamhet försöker kommunicera: ”1.2 1.2 Elin till rumpan, Elin till rumpan, lever du??” …men näe, helt utan någon större framgång. Tack & lov för att jag, under mina femton år som konståkare, alltid fått nyttja ishallarnas omklädningsrum..).
Trycker vant i fötterna i skridskokängorna, trots att det var månader sedan jag sist stod på isen. Kalla, hårde och obekväma känns dom.. inte alls sådär mjuka och ljumna som de brukade göra (..nu kan det dock bero på att vi under säsong tränade så pass ofta att dom liksom aldrig riktigt han torka ur.. så det där mjuka och varma var alltså enbart halvljummen svett.. men ändå, det hör liksom till).
Drar hårt i de vita långa snörena, korsar de om vartannat och hakar fast de runt kängornas hårda mälor. (..å nej, det var inte alls så fridfullt som det just lät. För efter att ha snörat om båda kängorna tre gånger, så var det irritationen på att inte få till den perfekta snörningen, samt det påbörjade skavet på fingrarna efter dragandet i snörena som ledde till att jag gav upp och nöjde mig med usel snörning. Usel.)
Nu. Nu äntligen är det dags. Som saknat. Som jag längtat.
Står i båsets dörröppning, tar ett djupt andetag för att rikligt få känna ishallslukten (en luktkompott bestående av kylaggregat, hockeysvett och ismaskinsodörer.. den du, den odören är då inte att leka med!).
Klivet ut, glider några meter, tar några skär och vänder sedan åter mot sargen. (Jaha ja, det finns tydligen ett bästföredatum på balansen.. frågan är vart den datumstämplingen sitter, för jag har då helt undgått den..).
Trettiominuter senare, två vurpor senare, samt ett långt sarghäng senare, sitter jag nu åter på bänken i utvisningsbåset. Sittande och lätt guppande uppåt & neråt, i ett tappert upplivningsförsök av min iskalla rumpa.
Okej, jag blev inget konståkningsproffs. Men i tajts, benvärmare och pannband så är jag ta mig tusan 2000-talets gensvar på Jane Fonda!
(Kniiiip.. och slappna av. Kniiip och slappna av..)
19:40 Mariekexen är jämt fördelade i snygga staplar på det nötta kökasbordet i köket. Annie river av perforeringen på Singoalla paketet och delar placerar även de i stadiga högar, med lika många kex var.
Det är fredagskväll, det är poker på gång och kvällen till äran är det stora summor som står på spel (..ja som fattig student är två ett paket Singoalla samt ett rör ICA Basic kex stora summor. #knapertlivvilever).
Adam går självsäkert ut och skjuter, redan vid andra omgången (eller vad fasen det nu heter i poker) in alla sina marker. Mariekex & Singoalla, ja allt åker in. (Oboy! Någon sitter helt klart på rikligt grymma kort! Det fattar ju till och med jag som enbart har spelat poker en gång tidigare i mitt liv. Är dock, såhär i efterhand, osäker på om Simon Johansson och Joakim Hermansson verkligen förklarade reglerna för klädpoker helt korrekt.. för redan två minuter in i spelandet satt både jag & Johanna Nyberg i endast trosor och linne.. #kännermigyttersttveksam).
Med det största leendet som Skåne någonsin levererat (ja jag vet att Zlatan har stor mun. Men DÅ förstår ni hur stort Adam ler!) så visar Adam sina kort. Å han är just i färd med att liksom dra till sig alla marker på hela bordet (likt en jätte bamse kram), men då lägger Annie ner sina kort. Stege. Den högsta av de högsta.
Adams gigantiska smile förvandlas till en tappad haka som bara gapar tomt (ja tänk er en skånsk scream mask.. ja det finns sådana).
Den jättelika bamse kramen blev istället Annies, som drar åt sig varendaste liten smula av kexen, medan Adam inte kan sluta agera fågelholk.
Korten samlas ihop, blandas och ska just delas ut igen när Adam plötsligt hejdar Annie, kilar snabbt som ögat iväg, men är lika snabbt tillbaka igen. Tillbaka viftandes med en liten genomskinlig plastask, med den (såhär i en studentbostad) välkända ICA Basic loggan på..
”Kan jag köpa in mig med topz?!?! Snälla!!”
Just där, just då gick ICA Basics mariekex från att ha vart billig skit till att värderas likt guld.
06:50 Helt varm efter att ha mosat ner mig i dubbla underställ, en fleeceströja samt dragit på mig mina tumvantar så ska jag just stänga igen garderobsdörren då ett sms klingar till:
”Snacka om en härlig morgon!! Dock väldigt mycket kallare än de vi tidigare haft!”
(…typisk..) Vänder på klacken (..eller a, vänder på ullsockan.. nä det lät bara allmänt weard. Vänder helt enkelt åter till garderoben).
07:10 Nu står jag här med tredubbla lager underställ, en fleeceströja uppdragen till hakan, med dunväst (ovanligt väl slimmad tack vare alla underlager av tröjor), dubbla ullsulor i skorna, benvärmare uppdragna till knäna, ett par fingervantar med två par tumvantar utanpå, ett brett pannband och en neongul reflexväst som en lysande krona på verket.
Halvt orörlig, men dock helt totalt genomsvettig inser jag att påklädningen jag just genomgått lär vart med påfrestande en den stundande promenaden.
Med min michelinarm öppnar jag ytterdörren. Det är krispigt, det är kallt och det är -8 (nej, jag har inte lärt mig känna temperatur sådär enbart med ett andetag.. inte än. Nä jag medger att jag liksom ”råkade” ta en kik på termometern i köket, sådär i farten på vägen ner).
Med armarna (ofrivilligt) en stadig bit från kroppen (tack vare alla klädlager) börjar jag mitt tappra försök att gå så normalt som möjligt (..känns dock även som mina ben är fetare än någonsin med tanke på att mina kliv liksom är oerhört korta.. korta men breda. Likt ett barn går när de kissat ner sig).
..jaha ja, blir det någon ynka minusgrad till så får jag helt enkelt hålla mig inne, har varken rörelseförmågan eller mer klädlager att ta till . Fast det är klart.. jag skulle ju kunna hoppa i vintersovsäcken (som tack & lov klarar -25) och liksom åla mig igenom morgonrundan, likt en larv. En svettig larv nermosad i dubbla underställ och en neongul reflexväst som en lysande krona på verket.
05:40 Näe inte såhär.. men jag kanske vrider mig lite på sidan åt höger..
05:42 Nix, inte såhär heller.. om jag skulle ta och testa helt utan kudden då..
05:44 Näpp, funkade mindre bra.. hum, om jag inte minns helt fel så kan man enligt feng shui möblering placerat möbler i currykryss, alltså en punkt där det liksom ska vara någon form av negativ energi (..fast med tanke på att klockan enbart är 05:44 och jag ligger klarvaken i sängen.. ja men då hade det nog inte spelat någon större roll vart min säng hade vart placerad, det hade liksom likt förbaskat vart negativ energi i den..).
05:45 Ger upp återsomningsförsöken, gör en helomvändning till mage, drar till mig telefonen från nattduksbordet, trycker upp Google och drar i samma veva ur laddningssladden. Fulladdad, alert & snabb (..varför kunde det inte vara så enkelt för oss människor? En sladd i baken vid läggdags och fulladdad vid morgonkvisten, no matter what!).
Skriver i Feng Shui i sökraden på Google och klickar på sök.
38miljoner träffar på 0,3 sekunder.. Oh dear..! Hittar jag inte svaret på mitt currykryssproblem här.. ja då lär jag då aldrig finna det!
Klickar in på wikipedia och låter mina trötta ögon löpa över textraderna. Currykryss.. Currykryss.. Ja men där! Currykryss!
”Currykryss skall enligt de som tror på jordstrålning finnas med cirka 4 m mellanrum..”
4 METERS MELLANRUM!! (Min skrubb är inte ens 4 meter! Houston we have a problem..!) Så om min säng nu skulle råka vara placerad just i ett sånt där currykryss.. ja men då skulle det betyda att jag skulle få flytta sängen utanför rummet för att komma ifrån den negativa energin som tar kol på min sömn.. (..hade rummet nu vart någon ynka kvadratmeter större så hade det inte gjort någon större skillnad, med tanke på att skrubben är så smal. Sängen kan stå där det står nu, eller.. ja, stå där den står nu. That’s it. #småhomestylingsmöjlighetersåattsäga).
Fortsätter läsandet:
”Tron på Currylinjer är utbredd i Tyskland, men har dock aldrig något vunnit något vetenskapligt stöd”.
..å någonstans där kände jag att mitt stöd för currykryss också försvann.
Gör återigen en helomvändning. Om jag kanske skulle försöka med fötterna på kudden? För trots allt har jag större stöd för Pippi Långstrumps teorier om god sömn, än hela Tysklands teorier om halvflummiga currykryss.
22:40 Släcker just den allt för starka sänglampan (som för övrigt ger lite strålkastarkänslor. Fast osminkad klädd i endast fultrosorna och yllesockar, som denna kyliga kväll till all ära är fagert uppdragna likt stödstrumpor, samt med håret i en slarvig bulle på huvudet.. ja, men då känns det inte som jag RIKTIGT är i mitt ”strålkastar-mood” så att säga.. ).
Liggandes i min lilla knäpptysta skrubb, som efter strålkastarbländningen känns mörkare än någonsin (..det skulle även kunna vara så att jag, i samband med släckningen, blivit blind. Finns risk för det.. nå väl, får helt klart undersöka det imorgon bitti).
Denna dag blev inte alls som jag tänkt mig.. inte över huvud taget..
Det blev idag väldigt spontant bestämt, efter besöket hos skolans studieledare Cici (en person som för övrigt tydligen inte har förmågan att över huvud taget kunna bli varken arg eller irriterad.. Ett litet glädjepaket på två ben helt enkelt), att jag hoppar av Fjäll&Friluftslivskursen! Pang bom!
Så farväl kvistar i rompen vid kissning.. farväl böner från sovsäcken om att inte frysa ihjäl under natten.. farväl odefinierbara lins-&bönröror med granbarrs topping.. å farväl fuktigtklibbiga tältduk som oskönt slimmar sig längsmed kinden!
Inser just att jag på bara några timmar gått och blivit klasslös.. (..ingen över klass.. ingen medelklass.. ingen under klass.. ingen Fjäll&Friluftslivklass..).
Klasslös.. jo ja men visst, men dock långt ifrån sysslolös för det! Nästa vecka blir det studie på halvfart .. å arbete på ICA på helfart!
Äntligen får jag göra något jag är bra på! Äntligen får jag glänsa lite! Äntligen får jag träda in i strålkastarljuset!
..ber dock till Gud att det inte blir osminkad, halvblind, iförd enbart fultrosor och stödstrumpor!
20:40 Sitter i uppkopplad på cyberspace i våningens relaxavdelning (..ja blundar jag rikligt hårt så går det faktiskt att tänka bort att jag i själva verket sitter i en solblekt fåtölj från 60-talet med en fjädring som, inte allt för bekvämt, sticker rätt upp i högra skinkan, samt att fötterna får vila på en ranglig IKEA träpall. En träpall där det under varje ben för tillfället ligger en skosula på tryck.. Dom råkade slinka med i torktumlaren. Vilket resulterade i att dom plockades ut likt fyra varma, hårt ihoprullade, kanelbullar).
Musiken pumpas, med go bas ur högtalarsystemet (..eller.. nä det gör den ju i och för sig inte. Musik kommer det, men känns synd att jämföra det med ett pumpande.. tänk er mer som ett skravligt väsande #långtifråntinitusvarning).
Trots musikkvaliten känner jag ändå att något låter ovanligt med Queens Bohemian Rhapsody.. Ett fasligt pustande och frustande hörs i bakgrunden (å jag som alltid trott att den där Freddie Mercury besatt en hyfsad schyst kondition. Men ha!! Där fick jag han! Flåset lyser igenom, det avslöjar allt!).
Låten fadar långsamt ut.. Men vad nu?! Flåsandet fortsätter, nu till och med högra än innan. (Å ja jag erkänner att jag snabbt som tusan klickade mig in på youtube för att se om jag råkat komma in på något HELT annat klipp!).
Men så plötsligt så bara det slutar..
Hör Annies röst utifrån hallen, där hon just horisontellt plaserat sig i pyamasen på sin systers just uppblåsta liggunderlag:
- Alltså hon sa att det krävdes 25 inblås.. men jag fick bara in 17..
(tystnad)
- …jag måste ha större lungor helt enkelt.
Japp, det är lite så det funkar såhär på en folkhögskola..
..17 blås och du har dig ett ligg.
04:45 På rygg med duntäcket korvat, vridet och allmänt intrasslat runt hela mig (vad har jag sysslat med under natten?!) ligger jag nu på rygg och hör hur alarmet ljuder. Varför.. varför gör jag detta frivilligt.
Det är söndag.. Det är den absolut sista morgonen på lovet.. å vad gör jag, jo ser till att boka in ännu ett studiebesök för mitt fördjupningsarbete om matkultur (..alltså shit, insåg just att det lät som ett oerhört lamt och tråkigt val av arbete..). Ett studiebesök till Husåbröd. Ett delikatessknäckerbödsbageri (fick just ett nytt ord högst upp på listan over långa ord!).
Vad tänkte jag med.. Jag menar, hallå där lilla blåsta Elin, bagare har liksom inte de hippaste arbetstiderna..
05:50 Trixar långsamt, mellan bageristugan och den rimfrostiga grävskopan, in bilen på grusuppfarten. (..å vad tänkte jag med nu då.. här kommer jag aldrig kunna baxa ut bilspektaklet).
Drar på mig jackans pälsiga eskimåluva (ja ni vet en sådan där onödigt stor luva som man alltid lyckas göra samma tabbe med.. man vrider på huvudet å ja, den stelopirerade pälsluvan stannar liskom kvar. Så där står man, med halva pälskragen snopet i munnen, tittar åt höger, ser absolut ingenting).
13:35 Efter att ha måttat, knådat, kavlat, mjölat, borstat, packat, stämplat och givetvis provsmakat, så stänger jag nu igen dörren till det varma köket bakom mig. Lätt mör i kroppen efter förmiddagens insats blir min slutsats att mitt kall här i livet inte kommer bli att knåda deg..
..nix, det ska bli att tjäna deg.
07:40 I samma stund som jag öppnar ytter dörren, kämpar med att mellan läpparna krampaktigt hålla telefonen i det perfekta ”här är det internetmottagnings läget”, samt tar på mig de dubbla vantparet (-4grader och det smackas redan på med dubbla lager.. med lite snabb huvudräkning blir det alltså.. ja men 8 lager vantar när det kryper ner till -16.. #hellofatfingers) just i samma stund stannar jag upp. Stannar upp och bara.. ja men bara beskådar hela miljön precis utanför dörren. Helt hänförd av vyn, stillheten och tystnaden.. (..bortsett från Spotifyspellistan ”En spark i baken” som pumpar ur hörlurarna)
Rimfrosten har under natten dragit ett vitt täcke över hela området. Det är lite som om någon gått runt med en sådan där vattenspruta som hårfrisörerna har och pyshat klister på allt (Ja ni vet det låter pysh från vattensprutan. Där av pysha #logiskt). Efter pyshningen har det sen liksom kommit någon form av dammstorm (..skulle kunna vart någon som blåst under min säng.. får nog ta en kik där när lite senare) som gjort att allt damm lagt sig som en hinna på klistret. Allt ser tort, vitt och krispigt ut.
08:30 Lutar mig, svettig efter den just avklarade löpningen, fram över högerbenet i någon form av stretch, lägger huvudet mot låret (jo jag tackar, lite smidighet finns bevarad sen konståkningstiden) och ser av en slump in under sängen. Möts där av en härlig dammsamling. (Typiskt, ingen som vart här å blåst inte..).
..hum. Tänk om.. tänk om jag skulle pyshat hela min skrubb med klister (skulle inte behövas stora mängder för att klisterklä denna yta..) och sen blåst under sängen. Det hade blivit som julkänsla på nolltid! (#hejmittvinterland).
Som -16... fast utan 8lager vantar.
Räkning.. reklam.. ännu en räkning..(suck)
..men vad nu! Kvar i högen av brev, som legat i postfacket (och vuxit enormt under lovets gång.. eller i vart fall så pass mycket så det blivit mer är ett eftersänt, lätt tilltuktat, vykort från någons mormor i Skåne) ligger nu ett litet litet vitt handskrivet brev. ”Elin Olbin fof”. Ja, det är ta mig tusan till mig!
Fick just samma barndomsrus som när farmors skrivstilsskrivna brev damp ner i lådan, som jag öppnade, tittade på och förstod nada av.. Men ändå, DEN lyckan! (Okej, sen kanske pengen som alltid låg så välstruken i också hade en liiiten inverkan i lyckoruset..).
Försöker tyda den oerhört kantiga handstilen (dock helt utan någon större framgång). Jag vill inte påstå att det är en dålig handstil.. näe, mer en väldigt egen handstil. Väldigt unik så att säga. (Men jag menar, hur kul hade det egentligen vart om alla skrev i Arial..? I storlek 12 till råga på allt!).
Av ren nyfikenhet öppnar jag kuvertet direkt (nej, detta betyder inte att jag är den som sliter upp mina julklappar innan alla hunnit få sina på julafton. #trodetellerej).
”Förutom en sportblogg så är din blogg den enda jag följer..”
Ögonen löper över pappret. Jag kan inte tro det är sant! Jag har fått respons! (jajaja, jag vet, mamma & pappa har gett mig mängder med respons. Men kom igen, det är liksom deras plikt som mor & far. #domärsåillatvugna).
Jag som tänkt lägga ner hela det här med bloggandet nu lagom till lovet. Men nu, nu med ett återuppväckt barndomsrus inom mig. Ja nu känns det plötsligt värt att fortsätta!
Jag läser igen och småler åt det sista stycket:
”..hoppas det gick att tyda min dåliga handstil”
MrX, tack för fina ord. Tack för att du berörde mig så. Tack för att du gav respons.
Å framförallt, tack för att du inte är ett praktexempel av Arial storlek 12.
Jag är en 24 årig tjej som en dag tröttnade på gym, jobb och den lilla orten jag bodde på.
Spontant sökte jag istället en Fjäll&Friluftslivsutbildning i Åre.. och kom in.
Har aldrig åkt skidor, äger varken sovsäck, vandringskängor, stormkök eller kompass, har aldrig fjällvandrat eller åkt långfärdsskridskor.
Så fram tills Maj har jag lite att beta av på min To-do-Before-I-die-list.
Följ gärna med på min resa !
