Dag 179
Kategori: Allmänt
- Alltså vi får helt enkelt ta oss ner en och en med tanke på lavinrisken, säger Andreas efter just läst av snötäcket med en spejande blick samt med staven erfaret hackat sig igenom diverse snölager (.. okej, de hade lavinkursen igår, så sådär överdrivet erfaret kan man då inte kalla det. Men dock mer kunnigt än min oexistentiella kännedom på det området).
Vi har stakat oss efter Fredrik som tog kommandot, efter liftavstigningen, till att denna fina dag uppleva nya orörda nedfarter (..jo jag tackar ja!).
Står med skidorna på skrå i vit porös pudersnö upp till pjäxkanten och ser hur Fredrik försvinner ner i ett rökmoln av snö och kvarlämnar endast ett jämnt dubbelspårigt ringlande spår ända ner till dalen. En efter en hänger de andra på i hög endorfinkickande hastighet.
- Okej, Elin, din tur!
Det är utan vidare endast Andreas och jag kvar på toppen. Med skräckblandad förtjusning vrider jag till skidorna och börjar omedelbart, dock i viss mån kontrolerbart, glida nedåt. En kontrolerbarhet som i en rasande fart kvick övergår i någon form av okontrollerat skumpande & studsande överlevnadsrörelse där kroppshållning & stavkontroll ögonblickligen gick åt pesos.
(Hallå Gud, Elin här.. ja igen ja. Jo, jag kom osökt att tänka på det där med döden.. låt han inte kommit för att hämta mig än. Tack på förhand! #amen)
Snögia, tilltufsade och rosiga om kinderna är vi till slut samlade nedanför den värsta branten.
Alla barn var efter offpist åket lyckliga så det stort log,
alla utom Elin som istället var lycklig över att hon inte dog!
//Elin
