Dag 183
Kategori: Allmänt
Jag öppnar långsamt den kolossalt väl inslagna lådan, som just hämtats ut från posten, då det direkt pirrar till i ögonvrån och tårarna börjar med ens rinna längst med mina kinder.
Där förvånansvärt väl organiserat, trots postens hantering, ligger två kärleksfullt inslagna paket (ja, föreställ er två färgsprakande cupcakes, fast byt ut den krispiga sockerglasyren mot krullat paketsnöre. Presenternas Rolls Roycs så att säga..). Å där mitt bland de, i en luftfylld genomskinlig enliters påse, finns ett litet grönt bladverk (å svar nej, det är inte Marijuana som mamma & pappa sänt mig..).
Efter ett djupt dämpa-gråten-andetag (..eller i vart fall ett tappert försök till det..) lyfter jag upp det medföljande kortet, sprättar med bilnyckeln upp kuvertet och lirkar varsamt ur kortet..
”Du är vår ängel. Vår allra finaste. Vår högt älskade. Vårt hjärtas vackra ängel.”
Jag blir tvungen att sluta läsa då tårarna plötsligt blaskat ner allt vad synfält nu heter. (Ja tydligen ville plötsligt hela Atlanten tränga sig ut genom mina två, tämligen oanvända, tårkanaler. Är nämligen inte gråta-till-film-tjejen.. MEN tro mig, sitter det andra emotionellt berörda gråtande tjejer i rummet, ja då kämpar jag intensivt med att få fram lite tårar jag med.. exempelvis genom att spärra upp ögonen under en lång stund för att riktigt torka ut ögonen. #gråtgaranti).
Stannar, med födelsedagskortet i handen, upp och försöker andas lugnt (likt ett försök till en estetisk konstpaus.. som dock såhär storgråtandes i bilen på ICAs fullsmockade parkering inte blir så mycket till en konstpaus, utan mer likt en konstig paus..).
Tårarna pulseras i ett jämnt flöde från ögonen. Oupphörligt..
Tänk att de människor som är närmst ens hjärta ändå är så många mil bort..
//Elin
