Traskar långsamt hemåt i lugnet. Allt är stilla allt är tyst, bortsett från de tunga vattendropparna som oavbrutet dunsar ner på det stora svartaparaplyet, som storleksmässigt mer kan besläktats med parasollfamiljen än paraplyfamiljen.
Stannar mosig och trött till på den genomblöta och något hala bryggan (likt en klumpig, något osmidig, parasollfot i betong till paraplyet av storlek XXL jag med båda händernas greppförmåga balanserar ovanför mitt huvud).
Tar ett riktigt djupt andetag och verkligen andas in Skärhamns doften (som i själva verket inte luktar någonting i mina vana näsborrar, men som för många skulle föra tankarna till fiskförsäljaren man lämpligen håller andan för, långt innan & långt efter, man i ilfart passerar).

Vänder mig mot vattnet och bara beskådar allt, låter tystanden tala för all ljuvlighet. Så många minnen i ett och samma ögonbild.
Blinkar till hårt med båda ögonen, som om jag fotograferade med blicken och sparade bilden, likt ett älskvärt fotografi i vacker guldram, på huvudets hårddisk.
Önskar i stunden att jag hade en burk med mig. En burk som jag kunde fånga lite härlighet i. Härlighet för att kunna spara under sängen i skrubben uppe i kalla och mörka Jämtland. Då hade det bara vart att hala fram den för att kunna sippra ut lite Skärhamnsarom och plocka fram bilden i guldramen från huvudhårddisken när hemlängtan kryper sig på..

Tar återigen ett riktigt djupt andetag och verkligen andas in Skärhamns doften. Nå väl, jag får nöja mig med att inte tvätta regnjackan innan hemresan, så kommer jag kunna bära med mig Skärhamnsaromen (även kallat fiskodör..) resten av terminen.. ja till och med resten av livet, med tanke på den skarpa, något fräna, lukten så.

//Elin